STOCKHOLM dena 14 Sept, Sedan den tyska pressen länge och i oändlighet varierat temat: Konung Carl XV:s! besök i Paris och London och dervid dragit de mest motsatta slutledningar och öfverlemnat sig åt alla möjliga och omöjliga kombinationer, har nu omsider en dansk j: tidning tagit till orda i detta ämne, särskilt föranledd af den diskussion, som till följd af de nämnda utländska artiklarne uppstått i några svenska blad rörande Danmarks och Sverges ställning till hvarandra och hvartdera landets ställning till Tyskland. Fedrelandet yttrar i denna artikel: ?I afseende på H. M:t konungens af Sverge och Norge besök i Paris och London, sy-1 nes detta oss förrlarligt af naturligare skäl, j än dem som fallit de tyska korrespondenterna in. Kejsar Napoleon framstår i vårjl: tids historia såsom en så märklig och mäktig personlighet, att man ej kan undra öfver, om hvarje statsman af någon betydenhet önskar göra hans personliga bekantskap, huru mycket mera då en ung furste, som är af fransk härkomst och hans nära anförvandt (enkedrottning Josefina är, såsom man torde minnas, kejsar Napoleons köttsliga syskonbarn). Men härtill kommer dessutom, att Sverge och Norge genom traktaten af den 13 November 1855 anslutit sig till vestmakternas politik, och att det, gentemot de rörelser som förberedas både i östern och Tyskland, kan finnas mycket goda skäl för våra grannstater att önska detta förbund uppfriskadt och förnyadt, och en lämplig anledning dertill kunde ju danas genom just ett personligt besök. Så till vida tro vi icke, att man har orätt i att konungens besök visserligen förnämligast gällt kejsaren, och att hans besök i Engand mera varit en höflighetsvisit, men deraf följer ej, att det ena icke kan bli af lika stor betydelse som det andra. Vi skatta ossj: äfven glada öfver att kunna yttra den tron, att H. M:t konung Carl, om samtalet antingen med kejsaren eller de engelska statsmännen förts öfver på våra förhållanden, visst icke underlåtit att uttala sig till Dan marks förmån eller anbefalla dess sak tillj: vestmakternas bistånd; men härifrån är det ännu ett långt steg till att straxt få striden afgjord, hvilket naturligtvis omöjligen kan ha varit hans afsigt. Och den slutligen. som vet, att konung Fredriks inbjudning till Sönderborg och Dannevirkeskansarne kom för sent, efter det konung Carls rese1 lan redan var uppgjord; att svaret härpå, hvari konungen förklarade sig icke kunna komma, genom ett missförstånd förblef oexedieradt i 3 veckor, och vet, huru det brådskade med hans hemresa, på det man icke i Sverge skulle få lida det försmädliga missödet att en norsk statsminister komme att presidera i interimsregeringen — den behöfver alldeles icke frukta, det den tyska förhoppningen om att de nordiska konungarnes vänskap kallnat skall bekräfta sig.? Feedrelandet öfvergår härefter till ett meddelande al en artikel i ?Nya Dagligt Allehanda? rörande möjligheten att bilda en ny stormakt genom en förening af nordens trenne riken, hvilken förening sistnämnde blad anser endast kunna bli stor och stark enom en fullständig sammanslutning efter taliens föredöme, och att den skulle vara ett missfoster, om den tillvägabragtes medelst en union emellan de trenne staterna. Feed: elandet yttrar härom: Det ärade bladet har icke insett, att det i si a yttranden sjelft uppställt ett oöfvervinneligt hinder för hvarje förbindelse mellan de nordiska rikena, nemligen den fordran, att de skulle sammansmält:s till en stat. Detta är icke skandinavism, utan det är i verkligheten en förnekelse af skandinavismen. Om en aflägsen framtid möjligen skulle kunna leda såväl till en nationalenhet som till en stasenhet mellan de 3 nordiska folken, kan ingen nu veta; olikheterna äro visserligen icke större, än att det finnes lika stora inom flera andra staters gränser oclhr de nog kunna till en viss grad försvinna under några generationers samli ; men skola de någonsin kunna utjemnas, så kan det endast ske genom en ömsesidig frivillig sammanslutning. Ville man nu söka draga ett streck öfver dem, skulle man uppnå ett alldeles motsatt resultat och de (tre staterna) skrlle arbeta sig ifrån i stället för till hvarandra. Ville man börja praktiskt utföra skandinavismen med det, som endast kan vara dess i alla fall mycket aflägse ändamål, så skulle man slå densamma ihjäl, i stället för att föra den in i lifvet. Italiens föredöme är nog godt, då det tages i sin allmänhet, såsom ett exempel på folkviljans enhet och sammanslutning; men det sätt, hvarpå detta kunnat utföras i södern, passar icke tör norden. Dernere är ett folk och här äro tre af gemensamt ursprung och, den dag i dag är, icke mera olika, än att de bibehållit samma grundpregel — vore det ej så, skulle skandinavismen vara en blott dårskap — men de ha nu en gång hvardera sin sjelfständiga historia, utveckling och politiska tillvaro ; i några riktningar hafva de gått bredvid hvarandra, i andra hafva de aflägsnat sig mera i seder, inrättningar och lagstiftningar. Huru kan man nu inbilla sig att de antingen skulle frivilligt gå in på att uppgifva allt eller det mesta al hvad som en gång blet dem kärt och som sammanvuxit med deras lif, eller att någon skulle genom ett maktspråk kunna bilda en enhet, der det finnes en i många förhållanden nttrvelkt trafald? OMÅh ännn ett: Italien