Döbeln vid Jutas. ar J. L. RUNEBERG. Herr prosten talte: Döbeln är en hedning, Fö tappad är han evigt om han dör. Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning, Och hany-hanligger tyst en stund och hör; Då reser han sig plötsligt upp i sängen: Drif ut prelatenX, ropar han åt drängen, sOch akta dig, om han släpps in härnäst!? Ar det ett språk af en som nalkas döden? Dock, han må svara sjelf för sina öden, Jag har gjort nog som menniska och prest.,, Så talte vid sitt middagsbord, det rika, Herr prosten, der han satt i all sin ståt, Han talte så och drog en suck tillika Öch skar en bit af steken än och åt. Men på sin bädd låg Döbeln, tärd af plågor: Hans barm !sågs kämpa, öga brann i lågor. Och -feberflammor iärgade hars hy. I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat, På tvänne dygn, de sista, icke hvilat; Sjelf var han kommen till Nykarleby. Han led af pulsens brand, men i sitt sinne. En eld, mer tärande än den han bar: Såg man hans öga, röjde sig derinne En oro djupare än. feberns var. Han räknade hvar stund, som hann förlida, Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida; Och ofta var hans bliek på dörren fäst. Den uppläts, flärdlös trädde genom salen En yngling fram till bädden, till genralen: Och Döbeln talte till sin unga gå Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke. Och bland fritänkare ät jag visst e Fvå ting, dock lärt mig akta. läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerken. Hvad pi förordnat har jag derför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri ni radat på mitt bord, Jag vet det väl, ni följer konstens lagar, Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som: en man, det är mitt ord.Jag vill, jag skall bli frisk, det får.ej prutar ag måste upp om iag 2rsfven lig SM