volutionens sak. Hr Pepoli är en statsekonom och ,en finansman af förtjenst. De dokumenter, som han innan de sednaste händelserna ofentliggjorde rörande de påfliga staternas förvaltning, ha försatt i en mörk dager historien om denna romerska teokatri, som skymfar på en gång förnuftet och evangelium. Jemte Pepoli bör nämnas Tecchio, som understundom intager presidentens plats. Han var för 12 år sedan medlem af det kabinett, som hade Ratazzi till chef. Så komma Montieelli och Conforti, tvenne andra f. d. ministrar. Den förre figurerade i en piemontesisk minister efter traktaten i Villafranca; den sednare stod i spetsen för de allmänna ärendena i Neapel under Garibaldis diktatur. Depretis, en af Siciliens prodiktatorer under den sista revolutionen, och som ursprungligen tillhörde venstern, har numera öfvergått till denna lilla legion ar statsmän. Han är för dem en dyrbar eröfring. Hr Depretis är en af de bästa hufvudena inom parlamentet. Tredje partiet har äfvenledes gjort en annan eröfring, nemligen general Lamarmora, som varit den iemontesiska armns verklige organisatör. Han tillhörde majoriteten, men öfvergick till tredje partiet till följd af en ganska liflig diskussion med hr Fanti, krigsministern. Man påstår äfven, att en bland Garibaldis tappraste löjtnanter, general Bixio, slutit sig till denna grupp, och jag är mycket böjd för att tro det. Det är svårt att riktigt angifva tredje partiets åsigter. Detta är ett temligen allmänt fel hos dessa intermediära grupper. De ha ingen fysionomi, eller om de ock ega en dylik, så äro dragen ej alltid tillräckligt bestämda. Tredje partiet hyllar likasom majoriteten statutet, men det håller sig ej fast dervid med en slags vidskepelse. Det vill förbättra denna konstitution enligt tidens fordringar. Det går ej såsom venstern ända till allmän rösträtt, men det förkastar ej denna form på ett systematiskt sätt. Pepoli har till och med fordrat, att man borde lägga den till grund för kommunalorganisationen. En af de fördelar, som man kunde ha att vänta, i fall detta parti komme till magten, vore en fullständig sekulasisation af lagar och institutioner. Civiläktenskapet t. ex. är ännu icke oaktadt så många omstörtningar infördt i de flesta bland Italiens provinser, och Cavour ansåg sig i fullheten af sin makt nödsakad att vägra en så billig gärd åttidens anda. Några tidningar följa tredje partiets fana och Iycka. De äro Monarchia Nazionale i Turin; Regno dItalia i Milano och Corriere dell Emilia i Bologna. Den mest betydande af dessa tidningar är Monarchia Nazionale, som understundom ganska, lyckligt diskuterar dagens frågor. i Dessa äro partierna inom det italienska parlamentet. Deras råmärken äro icke alltid fullt bestämda. De ha redan börjat förflyttas och skola än vidare komma att göra det. Majoriteten synes mig ej kunna bibehålla alla sina medlemmar; och jag tror, att efter de nya valen venstern kommer att erhålla flera ledamöter. Hvad tredje partiet angår, som redan nu gjort åtskilliga eröfringar, synes det mig bestämdt att göra ännu flera, om det förstår att skickligt behandla de nationala frågorna och gifva mera utsigter åt friheten. De politiska grupper, som hos de fria folken kämpa om makten, äro underkastade flera förändringar. Historien om dem utgör en serie af metamorfoser. Mer än en gång har detta partiernas rörliga spel varit olycksbringande för Italiens frihet. ätte det nu bli af nytta för denna frihet och bidraga till besegrandet af de hinder, at hvilka hon är omgifven.