Smeden Norstedt och hans hustru hade instalt sig, äfvensom konstaplarne Lindqvist och Wirström, enligt domstolens före.äggande. Sedan protokollet för föregående dag UVlifvit ipperadi, erhöllo Wirström och Lindqvist ordet. irström uppgaf såväl mundtligen som uti en inlemnad och af ordföranden nu uppläst skrift, att hustru Carlsson, som vittnat emot honom angående innehafvande af guldarmbandet, varit afvogt sinnad emot honom derföre att han, som inhyst henne i sin bostad, derifrån låtit vräka henne, emedan hon varit begifven på starka cker, Fa förmälde Wirström, att till hans kunskap kommit, att Norstedt den 30 Augusti hos enkefru Steuch lånat det stulna armbandet och samma dag åkt ut åt Djurgården i sällskap med Carlsson och visat henne armbandet. Norstedt, härom tillfrågad, berättade att han förenämnde dag uppgått till fru Steuch och utbekommit armbandet för att visa detsamma för hustru Carlsson, för att sålunda få veta om det var detsamma som Wirström hade visat för henne. Norstedt tillade att han, för att förekomma alla misstydningar, vid tillfället medhaft en poliskonstapel i Adolf Fredriks-trakten, och sedan han jemte denne nedkommit å gatan, der hustru Carlsson väntat, hade han i konstapelns närvaro visat armbandet för Carlsson, hvilken genast igenkänt det vara detsamma som Wirström innehaft och några dagar före visitationen hos Norstedt visat för Carlsson. Konstapelns namn kände Norstedt icke, men åtog sig att inställa honom. Norstedt vidgick att han middagstiden åkt i sällskap med Carlsson. Armbandet hade han samma afton återlemmat till fru Steuch. Nu fick Lindqvist ordet, och med triumferande min inlemnade han ett protokollsutdrag från polisen, hvisket innehöll, att Norstedt för åtta år sedan, då konsthandlaren Tessaro bodde hos honom, tillegnat sig ett pa ket smärre Vg som Tessaro glömt uti ett skåp, då han rest utrikes. Norstedt hade sålt 6 af dessa gravyrer och skänkt bort åtskilliga. För denna åtgärd hade han jemtc hustrun varit inkallad till polisförhör. Norsted: vidgick detta och förmenatle att man uppspårat denna sak endast för att möjligen kade ant anseende och derigenom förringa verkan af hvad som mot, Lindavist redan förekommit. Ulla Aman hördes nu och uppgaf att hon heli nyligen blifvit sammanvigd med vid vattenled ningsverket anställde arbetaren Carl Pettersson. Hon hade Hos kd a Lindqvist gjort bekantskap med häktade Jerngren. Pigan Wallin, i tjenst. hos enkefru Steuch, hördesr och berättade att Aman, hvilken hon noga igenkände, omkring klockan 1 den dag stölden. föröfvades hade uppkommit till henne. Wallin hade haft.våningen stängd och sutit ensam i köket. Aman hade då uppgifvit att hon, som på förmiddagen kommit till sta den uti en slup, dagen förut passerat Dalarön dervid fru Steuch medskickat några saker, med begäran att Wallin skulle genast afhemta dem å slupen som låge vid södra fiskarehamnen. Wallin hade invändt, att hon vore oklädd, men då Åman: sagt att hoi ville vänta i förstugan till dess Wallin klädt sig, hade Wallin gjort detta och derefter följt Aman, hvilken uti fiskarhamnen smugit sig ifrån henne. Wallin hade väntat der från kl. !,;2 till !.4. Då hon kom hem kl. 4 var inbrottet föröfvadt. Åman, härom tillspord, påstod i häftiga ordalag, att hon vore: oskyldig till angifvelsen. Hon förundrade sig öfver att en främmande menniska kunde vara så djerf att beljuga -henne, ty vid förenämnda tiden hade hon. varit hos hustru Lindqvist med en blombukett, emedan den daen var Christinadagen och fru Lindqvists namnsag: H På.af åklagaren framställd fråga erkände Amar pv då hon kom till Lindqvists var Jerhgren hos em. j Nu förekallades en mängd vittnen. Aklagaren hade åberopat stadsfiskalen Kock och dess biträden f. handlanden C. Westman och poliskomstapeln Åhlfeldt. Lindqvist och Wirström hade åberopat de flesta vittnena. Vid uppropet af ett bland dessa, skrifvaren Lundin, anmäldes af stadstjenarne att denne, som förut varit straffad för stöld, i dessa dagar ånyo blifvit häktad för stöld. Mot ett annat af Lindqvist åberopadt vittne, f. fästningsfången Pettersson. anförde Norstedt jäf på grund deraf att Pettersson skulle vara straffad för stöld och intim vän med Lindqvist. Pettersson förnekade ätt vara straffad. för stöld och sade att han endast som lifgardist: för subordinationsbrott undergått 2 dygns fängelse vid vatten och bröd samt 3 års föstningsarbete. Domstolen. ogillade efter öfverläggning jäfsanmärkningen. Sedan samtlige fått aflägga vittneseden, hördes först .stadsfiskalen Kockhvilken afgaf följande. märkliga berättelse: På aftonen samma dag (tisdagen) som visitationen blifvit anstäld hos Norstedt hade Lindqvist, medhafvande de anhållna nipperna, inkommit å hr Rocks kontor i polishuset och derstädes förevisat alltsammans samt uppgifvit att han anträffat det hos Norstedt. liskalen hade då yttrat att Lindqvist borde ha åökning å löcen för sin raskhet att taga reda på tjufva och tjutgods. Härpå hade Lindqvist invändt: såh kors — allt det här hade jag redan isöndags i mina händer. Stadsfiskalen hade icke genast fästat sig vid detta yttrande, men sedan hustrs Norstedt. blifvit häktad hade misstankar om saken uppstått hos honorf: och han hadegenast hos förmännen anmält Lindqvists fälda yttrande. Handlanden Westman och konstapeln åhlfeldt, hvilka vid tillfället innevarit. å kontoret, intyde, enahanda som, stadsfiskalen. Lindqvist hade, visserligen, då han. yttrade: Dethär hade j redan i; öndags, nästan. hviskat åt stadsfiskalen, men båda. vittnena hade dock tydligt hört hansvyttrande. Lindqvist, blef. nu. något nedstämd, men repade sig, snart, och. svarade småleende på framställd tråga: Det kan vara möjligt att jag fällt ett sådant yttrande, men har jag gjort det; så var det.-på skryt, och stadsfiskalen kan ju in: tygaratt jag, om qvällen var så glad att jag ej wsste hvad jag sade. Öfriga vittnen som Lindqvist inkallat för att styrka sitt jäf mot Carlsson hade ingenting at vigt att berätta. Några hade hört att vittnet Carlsson fält hotande utlåtelser om Wirström och flera hade alldeles ingenting att omtala. F. fästningsfången Pettersson hade hjelpt Wirström att utbära Carlssons saker då hon af Wirström vräktes, och då hade hon yttrat: Jag.-ska hämnas å hvad; sätt som helst. RA klagaren yrkade derefter att, i anledning af vad som mot Lindqvist och Wirström redan förekommit, de måtte förklaras skyldiga att genast: träda i häkte. . Efter bfvarläggning afkunnade, domstolen det beslut, att då andet för närvarande ej. kunde bifallas. Sedan Jerngren af ordföranden ånyo blifvit uppmanad att erkänn; yrkade åklagaren att Jerngren måtte insättas i mörk cell för att förmås erkänna sina transaktioner med Lindqvist; helst. Lindqvist nu vore skild från sin tjenst och Jerngren af honom icke vidare hade något att befara. Från detta yrkande afstods tills vidare. Målet uppsköts till: nästa torsdag. Då förhöret först sednare på middagen slutade, ha vi i dag endast medhunnit att gifva en kort sammanfattning af vittnesmålen, men skola i morgon lemna en utförligare redogörelse derför.