tar 1 en hvitaktig spets, den s. k. löpande roten. Alla trädslag, som ej före Augusti månads slut bildat ändknoppär på årsskotten, böra endast i nödfall plänteräs öm hösten: 1 allmänhet är hos oss rotoch knoppbildiingen för ett följande år redan fullbordad det föregående, ehuru hos kilda trädslag olika tidigt. Några undantag ekomma dock, och sådana träd behöfva om ren tid att frambringa smårötter. De slå derföre sent ut, t. ex. askträdet. Så snart. dess blomknoppar, som förr öppna sig än bladkn parna, börja utvecklas, börjar äfven roten växa och fortfar dermed, till dess de nya årskotten utbildats, hvarefter den småningom antager vedartad natur. Rötterna hos detta träd äro tätt sammanväfda, hvarföre ändra växter ej väl trifvas i dess närhet. Skola träden på längden bibehålla sig friska och tillväxa, måste jordmån, alf och läge vara passande, tillräcklig näring förefinnas, samt platsen vara fri från bottensyra på nödigt djup, så framt arten icke fordrar sank växtplats. Annars kan trädet väl i början vara lifligt, men aftynar eller bortdör, när det hunnit den storlek, att rötterna komma utom den för dem tjenliga, särskildt beredda omkretsei. . . 7 Det är ett antaget bruk att, då så kallade vattenqvistar framkomma på stam eller grenar af fruktträd, bortskära dem såsom onyttiga och medtagande en betydlig del af den näring, som ansetts böra tillföras grenen, hvarpå eller vid hvilken de uppstå; men ofta äro vattenqvistarne ett tecken dertill att grenen ofvanfor dem är sjuk, i hvilket fall de böra betraktas som ett naturens bemödande att ersätta en gren, hvilken ej mer kan emottaga och förbruka de safter, som den erhåller. Man bör då antingen afskära denna sjuka gren 7—8 tum ofvan vattenqvisten, som derefter utväxer till en frisk gren, efter några år färdig att intaga den bortskurnas plats, eller föryngrar man grenen genom vattenqvistens inympning på lämpligt ställe, men detta är besvärligare och fordrär mera vanä. Ett sätt att erhålla talrika afläggare af lågväxande buskslag, under det manh Pereder prydnad åt den plats, der förökningen verkställes, har vid experimentalfältet blifvit användt i anläggningen på gården, bestående deruti, att nedre qvistarne af de buskar, som utgöra yttersta ringen i den der befintliga rundelen, nedböjas till afläggare omkring hvarje buske, hvarigenom densamma omgifves af en låg ofta blommande infattning eller krans af sitt eget slag. Så hafva Potentilla fruticosa, Hydrangea nivea, flera Spirceaarter, Myricaria germanica, m. fl. blifvit behandlade. Läågväxande Törnrosor egna sig äfven väl härtill. En hos oss inhemsk ört, Convolvulus arvensis, har likaledes blifvit använd till infattning. Den blommar rikt under fem till sex veckor och tager sig ej illa ut, men måste hindras att sprida sig. ; Bland den stora mängd fröplantor, som här tid efter annan uppdragits, finnas många förändringar, hvilka vid särskilda tillfällen blifvit omnämnda. Så hafva af flera trädoch buskslag varieteter med spräckliga blad erhållits. Särdeles vacker är bland dessa en hvit och gulfläckig Euonymus europeus och ett gulspräckligt askträd. I år har äfven en hvitfläckig afart deraf uppkommit, och bland de af krusbär frambragta fröplantorna, som nu börjat bära frukt, finnes en, hos hvilken blomfodren blifvit liksom upplösta i blomskärmar, spridda på sjelfva bären. Försök äro gjorda att förmå unga granar af 13—14 års ålder att i stället för afskurna qvistar utskjuta nya sidoskott, hvilket hos barrträd i allmänhet anses möta svårighet. I början af Juni, när granknopparne öppnat sig, afskuros qvistarne !vs tum från stammen, i den lilla ring som omgifver qvisten. Under sommaren bildade sig på stammen ögon, hvilka i år utvecklat sig till 4—5 tums långa smågrenar. Äfven på äldre träd lyckas det sannolikt, blott rätta tiden iakttages, ty på denna beror det. Såret efter en afskuren qvist utsipprar då inom några minuter så -mycken terpentin, att det deraf betäckes och snart läkes, hvarefter nya ögon bildas kring den nämnda ringen. Vid annan tid än den uppgifna har försöket ej lyckats. Detta bör ihågkommas så väl vid uppqvistning af granar och troligen af barrträd i Allmänhet, som då man vill befordra nya grenars utväxande. Från hörnet af. Djurgårdsgärdesgården till inkörsgrinden från landsvägen har i vår en almhäck blifvit planterad af 100 famnars längd, samt på ett redan 1845 här försökt sitt, nemligen med liggande stammar. Dessa bilda nu mot jorden 25 graders vinkel, men nedläggas nästa år till marken, hvarefter talrika grenar få rakt uppskjuta och behörigen behandlade snart lemna en tät och vacker häck. Genom det längre afståndet mellan rötterna erhålla dessa mera näring än vid vanlig plantering. venne i södra och sydvestliga delarne af riket inhemska, här förökade buskväxter, som väl länge varit föremål för odling, men likvisst synas förtjena allmännare spridning, torde särskildt böra omnämnas. De äro Rosa villosa eller npomifera och Lonicera periclymenum. Rosa villosa framlringar de så kallade Smörnjuponen och har fordom efter all anledn ng tillhört ä:ven den svenska fruktträdgården, der den numera förgäfves sökes. Dess frukter öfverträffa i storlek och smaklighet så betydligt våra öfriga arter och äro så användbara till soppor, creme och sylt, att denna buske ej längre bör s.m kulturväxt saknas. Lonicera periclymenum åter är bland caprifolii-slagen det i vårt klimat längst blommande och vackraste. Den vanliga caprifolium blommar väl något tidigare, rikt och med ljusula välluktande blommor, men endast under en kort tid; och de öfriga utländska slagen äro antingen här ömtåliga eller med den vanliga allt: för ika. Periclymenum frambringar deremo: hela sommaren lika välluktande, i rödt och gult schaterande blommor och egna sig särdeles till en tät och prydlig beklädnad af jordvallar och kala bergshällar. Dess naturliga växtplats är Bohus läns klippor. Vid trädgårdsmästarens bostad finnes den på det förstnämnda sättet begagnad. För-ök i smått med åtskilliga sädesslag hafva inom trädgården fortgått. Af de olika sorterna vinterhvete utgick det polska (Triticum polonicum) under vintern. Bland de öfriga, som alla öfverlefde densamma, utmärkte sig isynnerhet S:t Helena-hvetet (en hårig, långborstig varietet a! Triticum durum) genom sin yppiga utbildning, både till strå och ax. At korn syntes det sezradiga vinterkornet (en varietet af Hordeum hexastichon) mest förtjen af uppmärksamhet, s väliöfrigt som genom sin tidighet; det mognade nemligen före rågen. Det är denna sädesväxt, som af alla bäst lyckas i de kallaste nejder och der hufvudsakligen odlas, ehuru som vårsäd, t. ex. i Lappland. Vinterhafren öfverlefde väl, men svag. Goldbachia torulosa fortfar att trifvas och lemnar ett tidigt fårbete. Den kinesiska Lucernen viade sig vara den i Europa allmänt odlade blåa Luzernen (Medicago sativa), men härdig och vacker. En annan foderväxt, som ej torde sakaa sitt värde, är Isatis tinctoria, hvilken vaxt frotigt och tidigt utbildade sig samt begärligt förvärdes af kreaturen. Rabarber-sorten Prins Albert intar alltjemt som matväxt främsta rummet bland de särskilda slasen. Då blomsjelkarne bortskäras, så snart de sörja framskjuta, ökas bladens mängd och storck, och växten sätter under större delen af somj a blad, utan afven fiera rotar ll dann frn 4