samt och dock ganska förklarligt, icke hvad de vilja. utan hvad de icke vilja: Enligt kvad vi hafva hört omkring 0ss, framträder. detta redan märkbert nog hos församilingarne. De begripa icke hvad de utomordentliga sändebuden, som träda upp såsom Herrans utvalda och kyrkans hufvudmän, men dock så synbarligen äro omklädda med mensklig myndighet, egentligen vilja dem, hvarföre de dels äro misstrogha mot dem, dels afgjordt motsätta sig den af dem representerade religiöst-kyrkliga riktningen. De yttra till och med: Man vill åter förfäa oss, men det går väl icke för sig?; och kan man gifva dem fullkomligt orätt, då de så uttala sig? Den vakande subjektivismen, det fortskridna personlighetsmedvetandet, den städse vidgade mennisköförbrödringen och den allt mer klarnade uppfattningen af trons föremål bland prötestanterna och dennas uttryck i en kärleks: full praxis afvisa allt slags mörk och slösinnad, kärlekslös, lifoch tröstlös uppfattning af kristendomen; och den s.k. vulgära rationalismen, som en gång dock var en berättigad, till och med officielt erkänd och ymnad form såväl i vetenskapen som i Fyrkan, har efterhand så inträngt hos folket, att det är fåfängt, ja skulle till och med vara farligt, att vilja på våldsamt eller konstladt sätt undertrycka honom; och huru mycket visare, kristligare och verksammare skulle det icke vara att erkänna honom som ett moment i det religiösa lifvets utveckling äfven hos folket och söka höja honom till ett högre stadium. Det skadar alltid, när kritiska processer på ett eller annat sätt hämmas och undertryckas, och denna på en konstant lag hvilande erfarenhet har sin tilllämpning lika såväl på det andliga lifvet som på det fysiska. Om den hos folket rådande stämningen, om dess åskådningssätt och närmaste sedliga behof, och om den förändring, som föregått i dess religiösa medvetande, och hvilken vi å vår sida fatta som en fortskridande utveckling af den protestantiska lifsprincipen, synas mästarne i Israel föga veta, och det vill. derföre förekomma oss, som om de löpte till storm mot vädergvarnar. Vi neka ju allsicke, måste vi fördenskull förklara dem, ett ärftligt anlag till synd, då detta öfverallt faktiskt visar sig och oskiljaktigt är förenadt med den menskliga beskaffenheten; men vi neka, att detta naturtillstånd redan i sig är synd samt att menniskan ab ovo är en straffbar, under Guds vrede befintlig syndare. Vi tro fullkomligt på en försoning i Kristo och förlossning genom honom; men af denna träda viendast och allenast derigenom i delaktighet, att han reproduceras hos oss, och den blodiga tillfyllestgörelsen, sådan den predikas af de ortodoxa, stöter oss med sitt representantskap tillbaka såsom rentaf materialistisk, osedlig och förnuftlös. Det eviga. lifvet är ingen dröm, vi tro fastmer af allt vårt hjerta på dess sanning och väsendtlighet, men kunna omöjligt antaga en så skarp och handgriplig motsats mellan detta oc det tillkommande lifvet, som man predikar för oss. Vi åkalla den lefvande, allestädes närvarande Guden, men bönen har för o8s värde och betydelse blott såsom em utgjutelse af hjertats gudaktighet, och vi förkasta som en katolsk verkhelighet allt bönearbete, som man vill pålägga oss. Vi tro på Gud och en himmeisk fader för alla och vilja genom Kristum allt mer blifva ettmed honom; men vilja icke förlora honom under och bakom Kristus. Det gifves för oss en motsats till det sanna, goda och saliga, hvilken man måste bekämpa och öfvervinna, men vi kunna icke antaga en bokstaflig djefvul jemte Gud och menniskan ömkligt och dådlöst sliten mellan båda, och låta framförallt icke den heliga andan, icke Gud i oss, icke den hos oss lefvande och verksamma religiösa andan tagas ifrån oss. Med ett ord således: Vi vilja en lefvande Gud uti och öfver oss både i detta och det tillkommande lifvet, en lefvande Kristus och en i kärleken verksam kristendom, och protestera fördenskull mot detta halft judiska, halft katolska väsende, mot denna religiösa mekanism, mot denna fördömelse at förnuftet och dess arbete i tiden, mot denna andans och församlingens träldom; ty detta allt smakar till och med icke mer det lägre folket. Äfven för att uppväcka detta till verklig gudaktighet och sedlighet fordras något mer än dylika utvärtes, pretentiösa, men till sitt inre ihåliga och kraftlösa medel. Ty utveckling behöfva och åstunda vi, icke formering och aldraminst en religiös wniformering. Detta lider icke vår tids folk och detta förlikar sig icke med den heliga anda, som jemväl i vår tid lefver och verkar.? Uti extra ordenskapitel har K. M:t i går utnämnt till riddare af Wasaorden handlanden i Söderhamn J. G. Brolin. — K. M:t har erkänt Ernesto Antonio de Souza Leconte såsom kejserlig brasiliansk generalkonsul i Sverge. — K. M:t har, under den 5 dennes, be viljat sekreteraren vid öfverståthållareembetets kansli, häradshöfdin Telander. . 12 2