Mejöriieten hyser ytteriigare et anspråk. ej mindre allmänt, men bestämdt lika litet: berättigadt. Det är begäret att uteslutande! 1 ( ur hennes eget sköte de män böra utses, som skola förvalta Italiens angelägenheter. Att en majoritet vill styra med sjelfvalda redskap och söker skapa en regering efterj!l sitt beläte, sådant är visserligen a nadt turligt. Men man måste betänka att det icke gifves någonting så föga homogent som Italien, oaktadt den stora rörelse, som i när il varande stund drifver landet hän emot samma institutioner. Hvilken olikhet i seder. ideer och till och med i: språk, åtminstone hos det egent:iga folket inom dessa särskilda orupper, som utvöra landet. Hvilken märklig kontrast emellan norden och södern. De-.na opposition, som öfverallt framträder. kommer troligtvis och nödvändigt att för minskas; men i afvaktan häruppå måste man taga den med uti beräkningen; och om regeringen nu mötes af så många hinder inom de södra provinserna, härrör icke detta till en stor del deraf, att hon rhisskänt denna af det sunda förnuftet förestefvade princip? Jetta är en farlig klippa för majoriteten och v regeringen, hvilken sednare i denna riktving följer den förra med alltför stor efterlåtenhet. En majoritet, lifvad af en sådan anda, kan ej visa sig synnerligt ädelmodig emot sina notståndare. Jag har ock understundom hört den beskyllas för intolerans af vensterns talare, och detta var icke alltid utan grund. Emellertid när jag erinrar mig företeelserna inom vissa andra parlamentariska majoriteier, så är jag frestad att tro den italienska icke förfjena de förebråelser man gör henne. Hon vägrar sin röst, men hon gifver sin uppmärksamhet, och man kan bekämpa henne utan att framkalla synnerligt larm. Hon hörsammar villigt presidenten, när han upp manar till tystnad. Majoriteten räknar talrika organer äfven utom parlamentet. Den understödjes naturligtvis af den del af pressen, som försvarar den ministeriella politiken. Den inflytelserikaste och mest betydande bland de tidningar som egnat sig åt regeringens och majoritetens försvar, är Opinione, som utgifves i Turin. Detta blad har till drabanter Espero, hvilken äfvenledes utkommer i hufvudstaden, samt Gazetta di Torino, hvars titel tillkännagifver utgifningsorten. Gazetta di Milano och Pungolo, som äfven tryckas i Milano, tjena samma politiska intresse till organer. Man kan säga detsamma, men i en mindre uteslutande mening om Perseveranza, som eges af ett bolag milanesiska kapitalister och som företrädesvis representerar den lombardiska aristokratiens intressen och ider. Ministåren och majoriteten eger en annan tolk uti Corriere Mercantile, som ges ut i Genua. Nazione, som tryckes i Florens, följer mer eller mindre amma fana. Så är det ock med Nazionale, om utkommer i Neapel, hvartill kan lägvas Lampo, ehuru denna ej har en så bestämd ton. Dessa tidningar, af hvilka de flesta datera sig från de sednaste stora händelserna, ha föga likhet med de stora organerna för pressen i Frankrike och England. De äro temligen allmänt lästa i de städer,Å der de utgifvas, men äro för öfrigt ej mycet spridda. Antalet af deras prenumeranter r inskränkt. De stora frågorna af nationelt intresse finner man der knappt vidrörda. Det är nästan inga andra än Opinione och Perseveranza, som behandla dessa på ett lämpligt sätt. Man finner häraf, att Journalismen, åtminstone den politiska, ännu är ganska ung i Italien. Det är en instituion i sin början, men den kommer utan tvifvel att vinna utveckling. Italienska snillet med de egenskaper som utmärka detsamma eger alla de tillgångar, som äro af nöden för att höja pressen till en verklig makt och förvandla alla dessa blad, bland hvilka några ännu endast synas stamma, till vidt genljudande organer för den allmänna opinionen. Venstern, hvilken här likasom annorstädes utgör oppositionspartiet, gör en temligen mager figur gent emot denna majoritet, så mä g genom antal och inflytande. Den räknar icke destomindre inom sina leder män af stor betydenhet. En gestalt framstår ötver alla de andra inom denna del af församlingen: det är Garibaldis. Efter honom ärkes Brofferio, denne veteran i de parlamentariska striderna, Cavours ihärdige motståndare, hvilken mer än en gång hade behof af hela sin smidighet för att försvara ig emot en dylik fäktare. Brofferio är en mästare i ordets konst. Efter honom följer Guerazzi, Tossanas fordne diktator, författacen till CFlorens belägring och en af de mest lyckliga tolkar för nationalkänslan: Saffi, romerska republikens fordne triumvir. och Nicotera, Pisacanis vän och kamrat. Så kommer en grapp af Garibaldis prodiktatorer i Neapel och på Sicilien: Crispi, Mor ini och Bertani. Vid sidan af dessa finner man en prest och en filosof, Ugdulena och Ferrari, hvilka hvar och en på sitt sätt tjenz demokratiens sak. Man får ej heller försäta namnen Macchi, Ricciardi och Petruulli della Gattina, hvilka alla tre tillhöra joutnalismen. Den förstnämnde stod nyli 3en i spetsen för Diritto, den enda organ för demokratien i Turin. Han hade förut gifvit ut en historia om tiomannarådet samt tvenne volymer poliliska studier, hvaruti vår tids sörnämsta problemer grundligt diskuteras. Man har honom äfven att tacka för en insressant skrift under titeln Vapnen och ide ernaX. Den andre i ordningen har unde tjugo års landsflykt aldrig upphört att skrifvse och behandlar med samma lätthet det fran: ska språket som det italienska. Ett af hans arbeten har till ämne de t olitiska rörelser. som bröto ut i Italien till följd af vår Feoruarirevolution. Den tredje har för någon tid sedan gifvit ut en historia om bourbo aernas regering i Neapel. Han har ej lagt bort pennan sedan han inträdt i parlamen