stödja sig på oss. Den hade behof af vårt bistånd för att genomdrifva lagar i en liberal anda, och hvilka just derigenom stötte! de gamla partiernas fördomar. Regeringens; vänner hörde oss gerna; ofta helsade de oss med bifallsrop. refve Cavour, som förl hvad pris som helst ville segra, kom då och satte sig förtroligt ned. på våra bänkar, tog oss i handen och frågade med ett slags godlynthet efter vår helsa; han behöfde oss då. umera, sedan högern till följd af Savoyens afträdande eller valmännens beslut försvun1 nit, är vår ställning icke mer densamma; ministeren känner sig stödd på en förkrossande majoritet och har ej längre något intresse i att behandla oss väl. Cavour har ej mera för oss några småleenden, hans fordna ömhet för oss är försvunnen, och då vi någon gång ta till ordet, så hör han på oss så litet som möjligt. Partiernas fordnajemnvigt, hvilket utgjorde vår styrka, har försvunnit. Följden häraf är att venstern befinner sig i ett tillstånd af vanmakt, och att det knappt mera för densamma finnes något rum öfrigt i debatterna. I dessa ord ligger mycken sanning, och man behöfver blott ha bevistat några parlamentssessioner för att ötvertyga sig om riktigheten häraf. Diskussion är en nödvändighet för riksförsamlingars lif; den utgör sjelfva luften, som sätter lif uti dessa stora kroppar och scm förhindrar dem att falla ihop af sin egen tyngd. Men nu är ingen diskussion möjlig, så framt icke en viss jemvigt eger rum emellan de elementer, hvara! representationer äro sammansatta. Partier nas spel har sin gifna plats inom rådplä ande församlingars lif likasom inom de fria folkens, och denna rörlighet kan icke uppkomma och fortfara utan en sammanstötning af täflande krafter, som till en viss grad väga jemnt emot hvarandra utan att hämma maskinens gång. Inom det italienska parlamentet gifves en ansenlig majoritet, som intager högerns och centerns bänkar, och som genom sin öfvervägande massa dikterar församlingens beslut. Kärnan i denna majoritet är hemtad från de gamla piemontesiska provinserna. men den har naturligtvis värfvat en del at sina medlemmar inom Italiens öfriga landsdelar. Neapel och Sicilien ha dertill gifvit sin kontingent, i trots af den ganska framstående olikheten i folklynnet och karakteren. I spetsen för denna majoritet, som nu mera ej möter några hinder på sin väg, ser man Lanza och Buoncompagni, hvilka båda varit medlemmar af TEBeringen och som utan tvifvel räkna på att der åter taga plats. De äro rena piemontesare. Farini, som genom sin börd tillhör Kyrkostaten, men som i Piemont vunnit ett nytt fädernesland, figurerar äfvenledes inom denna majoritets leder. Man känner den roll, som han iegenskap af diktator utförde i Emilien, och sednare i Neapel, der han var mindre lycklig. Neapel är ett slags sfinx för det nuvarande Italiens statsmän, hvilka alla samtliga låta sig uppslukas af vilddjuret, emedan ingen eger den temligen lättfunna hemligheten at: tyda de gåtor som framställas. Vid sidan af de här anförda bör nämnas Poerio och Leopardi, som båda tillhöra det fordna konungariket Neapel, der de lidit för friheten Jag vill äfven nämna Scialoja, som tvenne gånger varit finansminister i Neapel och som nu i egenskap af generalsekreterare lemnar sitt upplysta biträde åt hr Bastoggi. Han är en utmärkt statsekonom. Vi böra ock nämna hr Torre-Arsa, sänd till parlamentet af Sicilien, der han åtnjuter ett stort inflytande. Han är nyss återkommen från en beskickning till Sverge. En annan sicilianare. hr La Farina, nationalförbundets förre president, får ej heller här förgätas. Men skulle lätt kunna anföra flere namn ur majoritetens leder, men man bör inskränka sig till de mest tramstående. Soldater äro ej annat än siffror inom der parlamentariska armån likasom inom alla andra trupper. Man har någongång i Frankrike och isynnerhet i England sett majoriteter utöfva er sjelfständig politik och beherska de styrande i stället för att af dessa beherskas. Så är ej fallet inom italienska parlamentet, der majoriteten städse visat sig undfallande och artig emot regeringen. Den kunde ej neka Cavour någonting, och han ledde densamma hvarthän han ville. Jag såg en dag denna mäjoritet tveka i en fråga, som föröfrigt icke var af någon vigt. En energisk gest af premierministern antydde då majoriteten tvärt att resa sig, och denna röstade genast så som regeringen önskaae. I trots af denna sjelfförnekelse, så stridände emot det parlamentariska systemet: anda, är det vissa principer som tjena ma joriteten till föreningslänkar, och hvilka sam manhålla dess medlemmar. Först och främst är den mycket tillgifven statutet, hvilket el ter att ha tjent Piemont till charta, då dett: land stod ensamt, nu blifvit en politisk Jac för hela Italien, med undantag af de provinser, som ännu ej tillgodonjuta sjelfständighetens förmåner. Denna hängifvenhet är måhända ej så varm som den skulle kunn: vara; men jag är förvissad om, att. den ä uppriktig och att den i behofvets stund skull: mana till de största uppoffringar. En an nan id, som tjenar majoriteten till tegel utan att utöfva samma välde öfver alla des medlemmar, är en bestämd förkärlek fö Piemonts lagar, och i följd häraf en gån ska naturlig åstundan att tillämpa dem pi det öfriga Italien. Men är väl en sådan för. kärlek berättigad? Man kan svårligen med gifva detta. Protester deremot ha mer ä en gång höjt sig ur sjelfva majoritetens sköte Hvilka framsteg Piemont än kunnat gör: alltsedan det konstitutionella regeringssäitet införande, så äro dess lagar ännu gansk: ofullkomliga, och man förvånas ast i den finna en mängd stadganden, som ej äro enlighet med vår tids fordringar. Det fordn: konungariket Neapels lagstiftning stad ; all