har förflugit. Du hör att jag kan moralisera då jag behagar. Ja, på ett förfärligt vis, sade Paolo. Men om verlden verkligen är så förderfvad som du säger, så borde vi snarare kläda oss i säck och aska än jaga efter nöjet. cEn slutsats värdig den tungsinte Heraclitus, sade fransmannen; den skrattande Democritus är klokare; han säger: SLåtom oss linda rosor kring våra tinningar och öra som andra göra! Följ du mitt råd, elemachus — välj din Eucharis. Aldrig4, sade Paolo; hvarje grundsats, hvarje känsla, ja, hela min själ uppröres vid ett sådant förslag. Det är en omätlig skilnad mellan dina ider om qvinnan och mina. Mycket sannt, svarade Du Genre, suckande; det är skilnaden mellan sansad verklighet och en orimlig fantasi. Hvad vetdu om qvinnor? Du har lelvat som en eremit och uppgjort för dig samt bona fide tillbedt ett ideal som icke mer liknar den verkliga, jefvande gvinnan, än den praktfulla blomman uppdrifven i ett orangeri liknar fältets enkla planta. Erfarenheten är det enda som skall bota dig för denna föryillelse och den skall nog komma. Värdigas nu emellertid öppna dina ögon och beskåda denna skara omfångsrika damer som sväfva ut från Madeleme-kyrkan. Kom väl ihåg att de äro aktningsvärda fruntimmer; betrakta dem och besinna huruvida dma sublima åsigter stämma öfverens med deras flärdfalla utseende. Säg mig om de mera likna de englar och sånggudinnor, om hvilka du drömmer, eller de vas döttrar, som de i verkligheten äro? Jag medge gerna att narrkåpan icke gör någon til narr, men åå den frivilligt bäres, vittna den icke förthy om en viss böjelse för at vara det. Kan du tänka dig en aktnings värd familjemoder stiga in i sin ståltråds bur utan att finna det löjligt? Och hvar före skulle vi taga saken allvorsamt och kross: