STOCKHOLM den 6 Sept. Det cirkulär, som Ricasoli afeifvit rörande de neapolitanska engelägenheterna och som vi på elt annat ställe uti bladet i sin helhet meddela, har i Paris väckt ett oerhördt uppseende och utgör der ett föremål för pressens nästan enhälliga loford. Att de blad; hvilka städse ådagalagt varma sympatier för Italiens sak, såsom Siecle, Debats, Opinion Nationale och Presse, högt förkfarat sig instämma i den italienske ministerpresidentens åsigter samt vältaligt löfordat den segraude logik, hvarmed han vederlägger reaktionens uppgifter, kunde man på förhand vänta sig: Anmärkningsvärdare är, att de officiösa bladen, såsom Pays och. Constitutionnel, lika lofordande utlåta sig om cirkuläret. Sist: mämnda. blad, som först meddelade berörde statsbandling, yttrar derom: ?Baron Ricasolis depesch utgör en verklig handbok att rådfråga, och den bildar epok i halföns nyaste historia. Den kommer att verka med kraft på opinionen, och detta utgör dess hutvudsakligaste förtjenst, emedan det är med stöd af och genom dennas påtryckning som konungens af Italien ministrar vilja lösa det stora problemet samt återgifva Italien åt sig sjelft utan att rubba kyrkans frihei och okränkbarhet. Att Palrie ej yttrar ett ord i ämnet, kan anses såsom ett slags tyst gillande, då man tageri betraktande den emot Italien fienctliga hållning, som detta blad på sednare tider intagit. De legitimistiska och klerikala bladen åter äro naturligtvis särdeles förgrymmade emot ett dokument, som gifvit ett dödligt hugg åt de illusioner, som de bemödat sig om att hos sina läsare un derhålla rörande den verkliga sinnesstämningen hos det neapolitanska folket. vad som företrädesvis utmärker ifrågavarande cirkulär, och som gifver det ett så högt intresse inför hvarje vän till civilisation och ,frihet, är den lågande ovilja, det stolta förakt, hvarmed författaren, efter att hafva belyst det neapolitanska banditväsendet i alla dess detaljer och bevisat det vara Trärgmande för all: egentlig politisk opposition — dristigt blottar det ondas förgiftade källa, pekande på det presterliga Rom såsom: den europeiska reaktionens verkstad och de Iegitimistiska bandit-apnens rikt försedda arsenal: Det är detta djerfva mod, denna obetvingliga kraft i tankar ochi språk, som hänför oss vid genomläsandet af denna statshandling; och det är samma egenskaper, hvilka utgöra det framstående i karakteren al der statsman, som nu leder Italiens öden. Samma Rom, hvars nuvarande beherrskare han med hela kraften-af sin oböjliga energi bekämpar, utgör tillika, i renad och pånyttfödd gestalt, det pris som han åt Italien vill vinna, på samma sätt som han i och med antagandet af diktaturen öfver Toscana hade i sigte detta lånds förening med Piemont. Ricasoli tillhör ej detta slag af menniskor, som förlora modet, då hinder möta. och som deraf förmås att ändra beslut. Det är tvärtom just i mötande hinder och motgångar som denne minister hemtar ny kraft, och man kan vara förvissad derom, att han ieke skall uppgifva sin plan såframt han ej mötes af absoluta omöjligheter. Han skullc anse sig för alltid vanärad, ifall han hand lade annorlunda. Såsom någonting särdeles betecknande för demne mans karakter berättar en korrespondent följande drag: ?Konseljpresidenten emottog för några dagar sedan besök af en bland sina gamla vänner, en 1toscanare, hvilken vid afskedstagande: uttryckte den förhoppning alt nästa vinter få återse honom i Turin. Baron Ricasoli lärer härtill ha svarat, att han hoppades få återse honom långt förr, nemligen i Öktober, på sitt slott Broglio, som han ämnade görs till sitt Caprera, sedan han väl förut fåv till Qvirinalen beledsaga och der installere konungen af Italien.?