mycket bättre, för att icke tala om åtskil liga andra tyska staters styrelser. Och hva som är ännu mera, pressen är till störst delen likadan. Man kan knappt et enda frisinnadt omdöme öfver något at d europeiska förhållandena i densamma. Iaf seende å de italienska, ungerska och polsk: rörelserra är den till stor del fiendtlig emo desamma derföre att de förhållanden, mo hvilka dessa rörelser äro riktade, till en de äro införda genom tyskar. I afseende å di franska och engelska förhållandena anse d sig skyldiga att vara afvoga emot dem, der före att de icke äro tyska. Och på samm: sätt kunna de icke förmå sig att i förhål landet till Skandinavien gå in på friheten: fordringar derföre att de kännas obehagligt för en handfull tyska riddare i Slesvig. Likaså afgjordt som Sverge hörer till li beralitetens och framåtskridandets parti, li. kaså afgjordt är det att Tyskland för när varande — hvad det än möjligtvis en gång i framtiden må kunna komma att göra — icke sträfvar för detta partis mål, utan snarare, ja nästan afejordt för motsatsen. Sö längt ifrån att vara gemensamma, är Sver ges och Tysklands politiska sträfvanden så motsatta hvarandra, att dessa begge lände: höra till rakt motsatta läger. Se vi åter efter, hvilka mål Sverge och Tyskland kunde hafva gemensamma, ehuru de ännu icke riktat sina sträfvanden på dem. och som skulle göra dem till naturliga bunds förvandter, så äro de icke några andra än de mål, som Europas alla nationer, rätt förstådt hafva gemensamma med hvarandra, d. v. s. arbetet för frihetens och framåtskridandets sak. I denna mening kan man väl säga att Sverge och Tyskland äro naturliga bundsförvandter; men i samma mening kan man säga att Sverge och Frankrike eller England, ja, hvarföre icke till och med att Sverge och Ryssland äro naturliga bundsförvanter. Skulle de begripa sin pligt och sitt eget välförstådda intresse, så skulle de förstå att de icke kunna hafva andra förnuftiga sträfvanden än sådana, som stå i fullkomlig öfverensstämmelse med hvarandra. De allmänna sträfvandena för Europas frihet kunde väl, ifall Tyskland skulle träda in bland denna saks förfäktare, föranleda ett förbund mellan Sverge samt hela Skandinavien och detta land, på samma sätt som det under sista kriget kunde vara fråra om en allians mellan Sverge och vestmakterna. Men vill man påstå, att vi på något annat sätt skola företrädesvis ha en allians med Tyskland, så måste man äfven mena att vi skola hafva några speciela gemensamma mål, för hvilkas uppnående det skulle vara fördelaktigt för oss att arbeta titllsammans. Och några sådana äro icke tänkbara, ifall man icke vill ställa sig på den gamla statskonstens ståndpunkt, enligt hvilken eröfring och grannars skadaade ansågs såsom det af naturen föreskrifna målet, som en stat borde föresätta sig. Skall en naturlig allians mellan Tyskland och Sverge betyda något, så måste den betyda detta. Ty utan denna förutsättning har taIt om att tvenne folk äro bestämda till bundsförvandter ingen mening. Utan denna förutsättning finnes det inga naturliga allianser. Staterna och folken kunna vara bundsförvandter endast då de uppfatta det mål, de böra arbeta för, på samma sätt; så snart de icke göra det, kunna de icke heller vara oundsförvandter. Vi hoppas och tro, att det icke finnes nom Sverge, ens bland dem, hvilka användt det uttryck vi företagit oss att skärskåda, några som på allvar skulle vilja förorda den politik, som en gång ledde till Polens delning. Vi tro att det hos oss framkastade påståendet om att Sverge och Tyskand äro naturliga bundsförvandter endast ir en fras, framkallad af den välvilja och Aktning, som många af den tyska pressens ;rganer på senare tiden lagt an på att visa överge, men hvars verkliga mening man örbisett. Hvad vi påpekat måste dock ligga leri, ifall deri skall finnas någon mening ls, och vi hafva derföre icke kunnat unlerlåta, att för vår del protestera emot ett ådant, minst sagdt tvetydigt yttrande. Och i anse oss böra göra det så mycket betämdare, som det är ett påstående, hvilket fven olta anföres och förordas af de tyska laden, och der i den omisskännliga meingen, att svenskarne-böra vara dem bejelpliga att utföra deåras planer för störandet af Danmarks sjelfständighet. Vi beöfva icke hata tyskarne som folk, vi kunna ch vi böra vara vänskapligt sinnade mot lem, så som vi böra vara det mot alla folk, å långt vi kunna gilla dem — och vi måte obestridligen göra det i afseende å många f deras både vetenskapliga och industriela träfvanden — men derifrån och till ingå: ndet af ett förbund, vare sig öppet eller lott underförstådt, är så långt, att vitvärtm med bibehållande af full aktning för et aktningsvärda hos tyskarne, deck böra allt, hvari vi icke kunna gilla dem, stå åsom deras afgjorda motståndare, såsom et ovilkorligen är vår pligt och skyldighet tt göra med afseende å deras politiska träfvanden, så länge de icke förändra riktingen i desamma. NORGE. Kristianiatidningar med dagens post gå till en 2 dennes. Å De festligheter som innevarande vecka ,