det framgått; och äfven sedan detta åskåd ningssätt längesedan blifvit öfvergifvet oc dödt,. fortfar dock -dess aflidne.-ande att g omkring och spöka i de talesätt, som de framalstrat och lyckats inmänga i det all männa språkbruk :t. Sådana uttryckssät och termer äro i många fall de frön, ge nom hvilka fördomarne fortplantas från de: ena tidsåldern till den andra. Så ha. älfve fraserna om naturliga förbund och bundsför -vandter tyvärr ända intill våra dagar fort -plantat ett falskt föreställningssätt om stater: och folks internationella förhållanden til hvarandra. Det var nemligen en tid, då man ansåg staterna och tolken, likasom men. niskorna i allmänhet, såsom uteslutande styrda af sina egoistiska begär och intres. sen; samt tillfredsställandet af dessa intres sen såsom omöjligt annat än på . ndra men niskors, andra staters och folks bekostnad. Menniskorna voro enligt d tta åskådningesätt naturligen fiendtliga mothvarandra, och likaså staterna; och hela statskonsten i alseende å deras ömsesidiga förhållande var endast en mer eller mindre öppen fäktning. ett fälttåg... med. anfall och: försvar, med öppna bataljer eller hemliga försåt, allt efter omständigheterna. Ifrån denna uppfattning af verlden är det som läran om de naturliga bundsförvandterna, jemte detnödvändiga kompletteringmomentet till densamma, de naturliga fienderna, uppkommit. Ty i den öppna eller dolda striden mellan staterna var det naturligtvis en stritegisk fördel att kunna förena sig med den som angrep samma fiende; och satsen om ett naturligt förbund mellan de makter och stater, som sökte sina fördelar, såsom man ansåg dem, på en och samma stats bekostnad, var derföre en sjelffallen följd ur-deita betraktelsesätt. Men den stat, på hvars be kostnad en annan kunde förvärfva sig de supponerade fördelarne, som lågo i utvidgning, underkufvande och annat dylikt, var lika så klart den stat, som låg en närmast, ens granne. Deraf härledde sig vidare den satsen, att grannstater äro naturliga fiender, samt att grannars grannar åter äro naturliga bundsförvandter. Det var:detta betraktelsesätt som framkallade de många krig, som under pretexten af att uppehålla den 8. k. jemnvigten i Europa skakat Europas fred och ro, och som slutligen gjorde sitt mästertag i Polens delning emellan dess trenne grannar. Och ifrån detta betraktelsesätt är det som talesätten om natur liga alliahser och bundsförvandter gått öfver till oss och med. dem olyckligtvis många momenter af betraktelsesättet sjelft. Och nägra reminiscenser af detta sätt att se sakerna finnas otvifvelaktigt i påståendet om åk och Tysklands naturliga bundsförvandtskap med Tvarantra: ifall detta ut tryck skall vara något annat än ett tomt ord utan mening. — Med yttrandet, att tvenne stater eller folk äro naturliga bundsförvandter, kan nemligen icke gerna förstås annat, än att de böra sammansluta sig med hvarandra till ömsesidig bjelp och medverkan, antingen derföre, att de begge i sjelfva verket sträfva efter och arbeta för samma mål, eller också derföre, att de rättelien böra ställa för sig samma mål, ehuru e hittills af bristande insigt gått på falsk väg och icke gjort det. åtom oss se efter huru : det förhåller sig med Tyskland och Sverge i hvardera af dessa afseenden. ; Europa bildar, såsom vi flera gånger sökt framhålla, i politiskt afseendeliksom ett enda stort samhälle, i hvilket tvenne politiska partier sträfva att göra sina åsigter gällande. Det ena är det som sträfvar för friheten och framåtskridandet, det andra är det reaktionära partiet, hvilket hade sitt förnämsta uttryck i den heliga alliansen, så länge den existerade-i sin fulla kratt. Hvartdera af dessa partier har sina anhängare i alla länder, ehuru det ena företrädesvis är på öfvervigten i den ena staten och det andra i den andra. De folk, som sjelfva anslutit sig och förmått eller tillåtit sina regeringar att ansluta sig till det ena eller andra af dessa partier, äro naturliga bundsförvandter, de kämpa för samma sak. I denna det europeiska samhällets utvecklingskamp är Sverges plats ovilkorligen gifven i det för frihet och framåtskridande sträfvande partiets 1eder. Det har väl icke gjort så mycket för denna sak, men det har dock alltid visat hvars andas barn det är. Det har alltid inom sig sjelft, äfven med svåra ansträngningar, räddat sin urgamla frihet, då den hotats med undergång, och det har ständigt tilljublat alla de europeisxa frihetsrörelserna och deras segrar sitt bifall: Helt annat är förhållandet med Tyskland och tyskarne. Näst i Ryssland har det reaktionära partiet i Europa ingenstädes haft ett sådant anhang och en sådan styrka, som det har i Tyskland. Det motsatta, det liberala partiet, har visst icke heller saknat anhängare bland tyskarne; men hittills har tyska folkets pluralitet ej omfattat det med tillräcklig kraft för att kunna förmå sina regeringar att ansluta sig till det, eller för att ens kunna bilda en bestämd opposition emot de reaktionära tendenser, som de flesta afl de tyska regeringarne mer eller mindre fasthålla. Den har tvärtom i allmänhet af nationalfåfänga och nationala antipatier ledts alt i afseende å de flesta af de europeiska frihetsrörelserna ansluta sig och visa deltagande för den reaktionära sakens förkämpar. Vi behöfva icke erinra om österriki