mer eller mindre försonliga sinnesstämning emot kejsaren — allt detta kan ej lura andra än dem, som vilja blifva lurade. Romerska hofvet är en oförsonlig, hätsk, afgjord fiende till Frankrikes och Italiens regeringar. Den bourbonska kamarillan känner detta mer än väl: Då för några dagar sedan banditen Giorgi arresterades, blefvo visserligen de mera okunniga medlemmarne af ligan uppskrämda och trodde, att de skulle komma att utlemnas till franska polisen. Men uti ett sammanträde, som hölls samma afton i hotel Clary, erhöllo de förskräckta den försäkran, att man nog skulle förstå att stäfja de maktmissbruk, som fransmännen tilläto ig i påfvens hufvudstad. Pius IX, hvilken af Neapels exkonung blifvit underrättad om hvad som tilldrog sig, uppgaf höga rop och påstod, att man gjorde intrång i hans myndighet. Franska gensdarmeriet måste inställa alla efterspaningar, och full frihet lemnades åt de befvar, hvilka nyligen i Collalto utgjutit det blod, som ännu är rykande. Ar icke detta en moralisk örfil, gifven åt de franska myndigheterna? Man måste ge saken sitt rätta namn. Frankrike förmår ej hindra den påfliga regeringen att handla pi dess vanliga sätt, såframt den ej vill göra intrång i påfvens makt. Den som rör vid stråtrötveriet, han rör vid påfvens verldsliga myndighet. Derhän har det nu kommit.