Florens sällskapskrelsar, dessa soldater, som varit i elden vid Novara och vid Magenta. Det är genom påfvens verldsliga makt, som nationen lider, som landtfolkets skördar och bostäder i södern hotas med eld och brand, som man finner sig mindre stark och m:ndre betryggad emot Österrike i de norra pro vinserna. Man ser allt detta med sina egna ögon, man ser det allt mer och mer, och förbittringen vinne. i omfång. Ett betydelsefullt tecken 1 detta hänseende är, att de små folktidningarne, som hitulls icke sysselsatt sig med den religiösa frågan, nu börja vända sig emot romerska: kyrkan; icke längre emot herrar Antonelli och Merode, emot kardinalerna, emot påfven, utan emot den romerska kyrkan, emot hvilken man nu rustar sig alt börja rättegång. Delta är den naturliga följden af romerska hofvets felsteg. Efter att ha ONpp hörligt upprepat, att dess egen makt är kyrxans makt, har den heliga stolen slutligen blifvit tagen på ordet. Och det är icke blott folket, som börjar frigöra sig från den: bedröfliga myndighet, som i Vatikanen ligger i själtåget — det är äfvenledes presterskapet. Detaf det milanesiska presterskapet sifna exemplet följes i flera andra delar af halfön. Det klerikala bladet Armonia i Tuvin uppräknar nästan dagligen domkapitel, hvilka, enligt dess sätt att tala, gjort en schism med Rom, d. v. s. förklarat sig för noationens sak och emot påfvens verldsliga myndighet. Om detta fortfar en tid, så blir schismen ej längre en sak att göra eller icke göra, utan en redan gjord sak. Se der hvarthän de för den heliga stolens oberoende nödiga garantierX, se der hvarthän den franska garnisonen, som skyddar dessu garantier, skola hafva fört kyrkan. Anse hvad jag här säger er, icke såsom en uppå gissningar grundad förutsägelse, utan som iramläggandet af ett faktum, som växer till atan att man ger akt deruppå, och som man blir ganska förvånad öfver att en vac ker dag få se framträda. Och må man väl betänka saken! Lika litet som protestantisnen under den anglikanska, lutherska eller kalvinist.ska formen vore passande för detta folk, som älskar lysande ceremonier, lika lit. t skulle man draga i betänkande att antaga det enkla upphäfvandet af påfvens öfverherrskap. Massan at de trogna och presterskapet anser ej religionen bestå uti den nu gällande hierarkiska ordningen, uti kardinalinstitutionen, uti det nuvarande Roms kyrkliga politik. Om blott ingenting blir förändradt i messan och i sakramenterna, så komma de italienska befolkningarne lika litet att bekymra sig om kardinalkollegium som den goda staden Turin bekymrar sig om ssin erkebiskop, hvilken för flera år sedan emigrerat till Frankrike. Må man emellertid icke härom göra sig några oriktiga. föreställningar. Ifrågavarande schism förberedes i trots afitalienska regeringens tendenser, och oaktadt dennas bemödanden att undanskjuta de religiösa frågorna. Turinerkabinettet är, som hela verlden vet, främmande för hvarje afsigt att reformera kyrkan. Det tillkommer den sednare att reformera sig sjelf, om hon så önskar, i och med den frihet man erbjuder henne. Ministeren skulle till och med finna sig ganska besvärad, i fall den romerska frågan skulle ytterligare invecklas till följd af teologiska och disciplinära tvister. Den söndringsprocess, som nu kommit å bane, är helt och hållet frivillig, fullkomligt naturlig. Ingen förmår göra något dervid, så länge som den verldsliga myndigheten fortfarande består. Söndringen kommer att tilltaga, utan alt någon mensklig makt förmår hämma densamma, och den tilltager i sjelfva verket ögonskenligen. : Hvad ställningea i Rom beträffar, så gifva de tillföriitligaste meddelanden vid handen följande. Man har i Vatikanen fullt och fast beslutat sig för att ej gå in på att behandla den religiösa frågan förr än den politiska frågan på ett eller annat sätt blifvit afejord. Påfven eger icke mod att köpa kyrkans frihet med afståendet af en tumsbredd af den helige Petri arfvedel. Sedan denna arfvedel väl en gång gått förlorad medelst vapenstyrkan; vill man sysselsätta sig med de andliga frågorna, men icke förr. Häraf kommer, att i följd af sjelfva detromerska hofvets åsigter den franska ockupationen utgör ett hinder icke allenast för det italienska konungarikets organiserande utan ock för ordnandet af kyrkans frihet. Och så länge som påfven är för Italien en fiendtlig suverän, vore det ock i sjelfvå verket orimligt, om Italien skulle medgifva denne suveräns underordnade större frihet än dessa åtnjuta i andra katolska länder. Om sålunda bibehållandet af status quo, som man finner, icke utgör någon fördel för kyrkan, så är det af lika liten nytta för franska inflytandet inom Italien. I trots af alla de skäl, som man må uppgifva till förmån för ockupationen, kan denna af opinionen omöjligt betraktas annorlunda än såsom grundorsaken till de olyckor, hvilka hemsökt södra Italien, enär det är bevisadt, att ifrågavarande-skydd förökar det onda. Ingenting kan vara olyckligare för Frankrike än denna falska ställning. De olikheter man påstår sig vilja göra mellan hr Merode och kardinal Antonelli och mellan dessa båda herrar och påfven sielf i afseende på deras