ordning att den skulle börja i hennes hus — på stöd af dessa premisser, säga vi, kastade sig mrs Tamplin hejdiöst in i den öfvertygelse, att här var ett kolerafall, och det på hennes egen tagelsoffa. Doktor Duncan måste säker igen haft en aning om att hans tjenster skulle behöfvas och följaktligen beredt sig derpå, ty inom mindre tid än fem minuter sedan värdinnan hade gått, kom med tunga steg cn undersätsig, storhufvig, glosögd person med ruggiga ögonbryn och hårtofsar på nedersta leden af hvarje finger. Nå — hvar hafva vi den sjuka? frågade han med en röst, snarlikt en grymtning. Aha! hur är det fatt med oss? Lavinia stirrade på den förening af grimaserande, skelande, grofva — ja. hon tyckte onaturliga lineamenter, som lutade sig ned öfver henne, med en känsla af bäde rädsla och undran, något mildrad likväl genom det löjliga uttrycket i detta ansigte. Hon började en omständlig redogörelse för det illamående hon erfor, men han tystade henne i samma ögonblick. Detta var en sak som han icke ville höra — hvad brydde han sig om symptomer? Hvad han ville var att genast gå till grunden af det onda. Hade vi haft messling? Ja — ganska bra; han kunde tro det; Han skulle vilja slå vad om att vi också hade halt kikhostan. Såvidt hon kunde erinra sig, hade hon haft kikhostav, sädv Lavinia. Mycket bra; och det skulle ej alls förvåna honom, om vi under den sednare tiden hade varit nedämd till lynnet? Han kunde, utan att vara profet, ha gissut det al patientens sorgbuadua utseende och svurta drägt. Och hvad har vår tunga att säga? Den förborgade meningen i dessa ord, sådan den förklarades af mrs Tamplin, var alt L a prde räcka ut sinnga för alt undersökas. Då Lavinia lydde, utropade doktor Duncan: Alldeles rätt; jag ser så tydligt som da vcn hur det är fatt: bara en obetydlighet. Ni skall inte uroa er och inte ni heller, mrs