STOCKHOLM den 3 Sept. Den vigtigaste bland de med gårdagens utländska post ankomna underrättelser, är den rörande en i Monitören atgifven fi ledniug af hr Roebueks påstående, vention vore afslutad emellan . raukrike och Italien om ön Sardiniens afträdande, då de franska trapperna skulle ha utrymt Rom: Det officiella bladet förklarar högtidligt, att .en dylik konvention aldrig egt rum och att Napoleon lIT:s regering icke ens någonsin hyst någon tanke på att härom ingå i afhandlingar med turinerkabinettet. Ehuru visserligen ingenting kan vara mera positivt än: denna förklaring, anmärker man likväl, att de förut af hr Thouvenel och grefve Cavour och sednast af baron Ricasoli i samma ämne afgifna förklaringar varit ej mindre kategoriska än Monitörens anonyma, hvilket emellertid ej hindrat dem att gifva ökad fart åt de rykten de voro afsedda ait skingra. Hvad de förstnämnda ministrarnes yttranden angår, så ha de förekommit i viss mån misstänkta på grund af det isavoyerfrågan gifna prejudikat. Emot vigten af Ricasolis förklaring åter invänder man, att konventionen kunnat vara ingången honom ovetande och innan han ställdes i spetsen för affärerna. Från Turin skrifver Times väl underrättade korrespondent, att den statsman, som vågade inför parlamentet och nationen komma fram med ett förslag, liknande det som för grefve Cavours hjerta var så påkostande och som kastar en outplånlig skugga på hans föröfrigt så ärorika och obefläckade minne, ej skulle komma att länge sitta qvar på ministerbänken, utan kunde skatta sig lycklig om han finge lemna densamma utan fara för lif och lemmar. Hvad den nuvarande konseljpresidenten beträffar, så är det en man, för hvars höga hederskänsla och stränga sanningskärlek hvarenda italienare vore beredd att med sitt lif gå i borgen. Korrespondenten tror sig med bestämdhet kunna försäkra att, hvilka intriger, auktoriserade eller i amatörsväg, än kunnat underhand vara å bane, inga officiella eller ens offieiösa förslag hittills blifvit från Frankrikes sida framställda, antydande ens skuggan af en önskan att förvärfva besittningen af ön BSardinien.4 Visst är, att baron Ricasoli lyckats fullkomligt skingra engelska kabinettets farhågor i detta hänseende. Att emellertid, oberoende af denna särskilda fråga, en djup misstro inom England är rådande till Frankrikes politiska syften. och att sympatierna för sistnämnde land der på sednare tiden och isynnerhet i anledning af den romerska frågan betydligt afsvalnat, är lika säkert som att kejsaren finner sig försatt på en allt mer och mer främmande fot med de öfriga stormakterna. Österrikes och Preussens föga vänskapliga stänanihg är en allmänt känd sak, och äfven mellan Ryssland och Frankrike har nyligen ett kallsinnigt förhållande börjat inträda, föranledt dels af Petersburgerkabi: nettet3 tvetydiga beteende i Konstantinopel. der det påstås hafva sökt väcka den nye sultanens misstroende emot Frankrike, dels ock af den öfvertygelse man inom vissa officiella ryska kretsar hyser, att Frankrike hemligt intrigerar i Polen. Man förmodar, att franska kabinettet, i känslan af denna sin isolerade ställning, börjat vilja ansluta sig till makterna af andra ordningen, och att denna plan stått i sammanhang med vår konungs resa till Paris. Härom yttras i ett bref från London till Indpendance Belge följande: ?Det lärer ej förvåna er, att konungens al Sverge resa till Paris väckt mycken uppståndelse inom våra politiska kretsar. Man betviflar ingalunda, att konungens besök hos kejsaren haft ett bestämdt politiskt syfte, ehuru man numera ej fäster den öfverdrifna vigt vid de båda monarkernas sammanträde som i början var fallet. Sålunda tror man ej längre på en allians emellan Frankrike och Sverge under formen af en traktat, men man är öfvertygad derom, att kejsaren känt sig före och förberedt en underhandling med hänseende till vissa eventualiteter. Man föreställer sig med ett ord, att det förhållande, som genom sammanträdet mellan fransmännens kejsare och konung Carl XV uppkommit mellan de båda makterna, är af samma art som det hvilket egde rum emellan Ryssland och Frankrike kort före kriget i Italien. Om man i början gick ännu, längre, om man talade om en allians, så får detta tillskrifvas vissa ord, som undfallit Napoleon HI. Fransmännens kejsare skulle nemligen hafva till några personer af sin närmaste omgifning halva yttrat samma dag som den svenske konungen anlände: ?Eftersom stormakterna visa sig trumpna emot oss, och jag hos dem ej möter annat än misstroende, så låsom oss kasta våra blickar på makterna af andra ordningen. Många bäckar små gör en stor å?. Jag kan försäkra er, att sistnämnda fras bokstafligen begagnades. Man har äfven anmärkt, att konungen af Sverge talade med mycken bitterhet om ryssarne och deras regering. Detta väckte då mycken förvåning, och man anför det nu till stöd för de rykten, som äro i omlopp inom den politiska verlden, alltsedan Carl XV:s ankomst till Frankrike. Ryssland lärer ha uttryckt sin förvåning öfver att mar ej ifrån Frankrike underrättat det om det besök kejsaren väntale. Hr Thouvenel svar: med myc: ken öppenhet, erindrande derom, att med PR fe LP LV dann id