STOCKHOLM den 29 Aug. Man har gjort mycket i vårt land under de sednare årtiondena för åtadkommande af nya och förbättrade kommunikationer, och under de allrasista åren hafva ansträngningarne och uppoffringarne för detta än damål gått vida utöfver hvad en föregående generation någonsin skulle ansett värl land mäkta åstadkomma. Jordbrukets och industriens utveckling är den trukt man lofvar sig af dessa ansträngningar, den frukt som man redan i någon mån vunnit. Jordbrukare och industriidkare på alla örter se också med glädje när en ny kommunikationsled drages fram i deras närhet. De se i den en häfstång för ny förkofran, ökad välmåga. Så mycket mer öfverraskas man derföre af att finna jordbruksintresset på ett håll uppträda med önskningar, som allvarsamt ifrågasättas kunna komma att omintetgöra en af de i fana kommunikationsleder, som natur och konst i förening hafva danat här i landet. Det är strandegarne vid Hjelmaren och Qvismaren, som, för att öka sin egovidd med omkring 30,000 tunnland jord, önska sänka nämnde sjöar 6 fot under deras nuvarande medelhöjd — ett företag som dock befaras skulle omintetgöra sjöfarten på Hjelmaren och Hjelmare kanal. Ingenting kan i sig sjelf vara mera lofligt och önskvärdt än eröfringar af odlingsbar mark från sumptrakter och sjöar. Den enskildes vinst på sådana företag blir indirekt äfven det allmännas, för hvilket det icke kan vara likgiltigt, attlandets produktion ökas och att flera menniskor der finna arbete och utkomst. Men tillfällen förete sig då enskilte icke kunna bereda sig och staten sådana fördelar, utan att förnärma andra enskiltas intressen och utån att åstadkomma en rubbning i sådana bestående förhållanden, hvilka icke heller äro för det allmänna likgiltiga. I sådana fall lärer det ieke kunna tillåtas de enskilte att bereda sig den genom t. ex. en sjösänkning uppstående fördel innan, för det första, -de visat sg ha godtgjort de andra enskilde, som genom deras företag lida något men; och, för det andra, en sorgfällig Foming. visat att de fördelar, som deras företag kunde tillskynda det allmänna. öfverväga de nu egande, om hvilka det allmänna derigenom skulle gå miste. Vi skola icke besvära våra läsare med den nu å bane varande sjösänkningsfrågan: historia från det hon först väcktes. Vinäm-, na endast, att sedan på strandegarnes förs anstaltande hon blifvit åter upptagen och K. M. 1849 anbefallt vägoch vattenbyg:nadsstyrelsen att låta verkställa undersökningar, och sedan styrelsen derpå 1850 förordnat en undersökningsförrättare (majoren Sundmark) som derom gick i författning, förklarade denne i afgifvet betänkande att fem olika intressen här voro att taga i betraktande, nemligen 1:0 jordbruket, 2:0 trafiken, 3:0 Hjelmare kanalbolag, 4:0 vattenverken i Eskilstuna ström och 5:0o fisket. Efter öfvervägande af deras anspråk och öfriga dithörande förhållanden uttalade undersökningsförrättaren den åsigt, att sjön Hjelmarens lägsta vattenstånd borde bestämmas till 6 fot under nuvarande medelhöjd samt minsta segeldjupet uti sjön och kanalen till 4,6 fot, hvarjemte en reglering at vattenytan borde åstadkommas, hvarigenom dess höjdvariation minskades till 2 fot; föreslående undersökningsförrättaren dock altern:tivt, att fördjupa Hjelmare kanal från första sänkslussen till sjön och uppmuddra denna sednare, så att kanalens nu tillåtna minsta vattendjup, .7 fot, bibehölles. För sin del tillstyrkte förrättningsmannen likväl det första alternativet, eller bestämmandet af minsta segeldjupet i sjön och kanalen till 4,6 fot. Det beräknades att 33,000 tunnland jord skulle genom sänkningen dels för bättras, dels nyvinnas. Vägoch vatten: byggnadsstyrelsen infordrade utlåtande öfver. förslaget af major Olivecrona och kapten Leijonancker, af hvilka den förstnämnde afgaf den märkliga förklaring att, enligt hans tanka, . skulle sjöfarten på Hjelmaren och Hjelmarc kanal genom den föresla åtgärden omintetgöras, och att det icke låge inom möjlighetens gräns att på en gång befordra eller förena jordbrukets: och navigationens motsatta intressen af Hjelmarens sänkning. Kap ten. Leijonancker förklarade deremot sin ötvertygelse vara, att hvarken Örebro stad eller Hjelmare kanalverk vore af sjösänkningen till 4,64 fot hotade af några allvarsamma faror, och att de personers eller bolags intressen, som för öfrigt vore stridande mot ifrågavarande arbete, ej vore af jem förelsevis så stor vigt, att de ej efter lagliga penningeersättningars bekommande borde och kunde vika för jordbrukets långt vigtigare fördelar. Sedan derefter i frågan intresserade parter, äfvensom konungens befallningshafvande i de län, hvilkas intressen at henne beröras, blifvit hörda, resolverade slutligen regeringen under den 11 April 1853; att K. M., under dåvarande omständigheter. icke ansett sig böra meddela förordnande om någon minskning eller rubbning af segeldjupet i Hjelmare kanal. Strandegarnes begäran var således för denT gången afslagen. Under de sista par åren har frågan emellertid åter blifvit upptagen och beror nu ånyo på regeringens pröfning, med anledning af en under den 8 November 1860 till K. M. ingifven framställning af