nom. Hans hus var hennes som förut, hans förmögenhet stod till hennes förfogande nu som förr; och så vidare. Lavinia tackade honom så godt tårarne tilläto henne, men sade att slaget hade varit så hårdt, hade träffat henne så oförmodadt, att hon måste hafva tid på sig för att i stillhet tänka på saken och söka återvinna sitt lugn. Ja,naurligtvis, medgaf mr Jones. , Han visade ig under dessa förhållanden både grannlaga och uppmärksam. Nästa dag kom han ut ör att se henne och äfven den derpå fölande, men dröjde endast några minuter för att, såsom han sade, förvissa sig om att hon ;j var sjuk eller behöfde något. Småninom inskränkte han åter sina besök till sönlagarne. På detta sätt förflöto två månader — två månader, för Lavinia fulla af oroliga tankar och öfverläggningar med sig sjelf. En sak var för henne alldeles tydlig och klar. Hon kunde ej på några vilkor stanna under en mans tak och äta af hans bröd, med hvilken hon icke stod i åen ringaste slägtskap och som till följd af ett bedrägeri hade blifvit snart sagdt tvungen att vara hennes välgörare. Oberäknadt att hennes egen sjelfsänsla förbjöd något sådant, tyckte hon sig senom att fortfarande innehafva en plats ill hvilken hon ej hade någon rättighet söra sig till en, om äfven passiv, medbrottsing i ett bedrägeri emot samhället. Men wart skulle hon taga vägen? Hvarmed kulle hon söka sitt uppehälle? Hon hade ngen till hvilken hon kunde vända sig om. åd och hjelp, emedan hon icke hade mod utt meddela någon skammen af sin härkomst. Den enda var mr Jones. Hvarföre lå ej lita på honom? Han hade korresponlenter, relationer, intressen i hvarje del af verlden; af alla menniskor var han bäst i