— Den ryska storfurstinnan Helena, enka efter storfursten Michael, och hvilken ansågs för kejsar Nicolai Egeria, har på sednare tiden fått rykte om sig att leda den liberala rörelse, som efter tronombytet kommit i gång i Ryssland. Att hon -haft stor andel i bondeemancipationen visar sig deraf, att kejsar Alexander förärade äfven henne den medalj, som utdelats åt alla, som kraftigt bistått honom vid utförandet af denn reform, och att hon, trots sin fördna förbindelse med kejsar Nicolaus, nu bekänner sig till liberala åsigter, är enligt enhälliga berättelser från Petersburg otvifvelaktigt. Hennes palats, heter det, har länge varit samlingsplatsen för det unga Ryssland, och man kunde vara viss på att der träffa alla, som förvärfvat sig ett nåmn i vetenskap, konst och litteratur, isynnerhet likväl dem, som i offentliga angelägenheter hyllade de mest fria åsigter. Hennes palats står dock nu tomt, ty hon vistas för närvarande utomlands. Vid attentatet på konungen af Preussen i BadenBaden befann hon sig der och lär Ha enträget uppmanat honorå att icke genom en vanvettings brottsliga anslag låta förmå sig att öfvergifva den liberala politik han alltsedan sitt uppstigande på tronen hyllat. Detta hennes uppträdande har gjort henne till ett allmänt samtalsämne, och det ena ryktet har aflöst det andra, tilldess man slutligen gått ända derhän att göra henne till Herzens medsammansvurna. Den ryska flyktingen Herzen, som är bosatt i London och der ger ut en tidning, sätter ofta den ryska regeringen i förlägenhet, genom att berätta saker, som hon anser vara en djup hemlighet, hvarföre hans blad insmuglas i Ryssland i otaliga exemplar och slukas med begärlighet. Det har länge varit en gåta, hvarifrån Herzen fått sina pikanta nyheter; men nu tror man sig ha funnit densamma löst: detskall nemligen icke vara någon mindre person än storfurstinnan Helena, som: genom en senator Chrustschoff såsom mellanhand hållit Herzens blad ä jour med händelserna vid hofvet i Petersburg. Med denna märkliga upptäckt hänger det sålunda tillsammans: Chrustschoff var en särdels förtrolig vän med storfurstinnan Helena, som varmt bistod honom under hans kollisioner med andra ryska magnater, och det är säkert, -att man i nämnda senators bostad, der nyligen visitation anställts, efter det han plötsligen blifvit vansinnig, funnit vigtiga papper, som kejsar Alexander befallt skola upbrännas. Dessa poppen som icke varit i andras händer än ejsarens och furst Peter Dolgurokoffs, hvilken ledde visitationen, spände i hög grad nyfikenheten; de måste nödvändigt ha innehållit någonting mycket märkligt, de kunna bland annat ha innehållit bevis för att Chrustschoff och storfurstinnan stått i korrespondens med Herzen, och vid denna gissnin? har man stannat. Hela berättelsen är således icke mycket pålitlig, men den utgör emellertid ett intressant vittnesbörd om hvad som jäser inom det tysta och föga kända Rysslands gränser.