öfverläggning vi begagna detta uttryck. Visserligen har regeringen ej förbundit sig att icke sammankalla det dansk-slesvigska riksrådet och ej heller har hon genom yttrandet om att gemensamma lagar, gällande för hertigdömet Holstein, icke ha blifvit utfärdade sedan förbundsbeslutet af den 17 Febr. eller för ögonblicket påtänkas, frånsagt sig rätt till lagstiftningsverksamhet för DanmarkSlesvig. Men det oaktadt ligger det i sakens natur att tillsvidare och intill dess att förhållandet till Tyskland kommit på klarare fot det ej lätt skall kunna företagas någonting på hela det gemensamma området, att den politiska verksamheten har stannat liksom det financiella maskineriet och en period af fullkomligt stillestånd har inträdt. Regeringen kan inkalla riksrådet för Danmark-Slesvig till om fjorton dagar om hon vill, men hon har ingenting att gifva den att göra. Att börja på med gemensamma lagar för de två danska landsdelar som fortfarande höra under författningen af den 2 Okt. vore mer är olämpligt; att diskutera budgeten för den komna två-års-perioden skulle vara att på förhand beteckna de internationella underhandlingarne såsom ändamålslösa, det skulle vara mindre väl förenligt med uttrycken i näst sista stycket i depeschen af den 29 Juli, och det skulle dessutom vara att arbeta i luften, så länge man ingenting vet om den ställning, som det är afsedt att framdeles gifva Holstein. Det bekräftas således praktiskt alt ett fullständigt politiskt stillestånd måste inträda, ty riksrådet, som nyligen på goda skäl antogs skola sammanträda i Oktober. kommer nu ej att sammankallas förr än efter nyåret. För öfrigt är det mycket märkligt huru litet vår konstitutionella regering använder den enda representation, som med obestridlig kompetens kan handlägga de stora politiska ärendena. Riksrådet var sednastsamladt på hösten 1859, och då förklarade konseljpresidenten det för ett betydelsefullt faktum att denna församling hace diskuterat, beslutat och tilländabragt en två månaders session. Sedan den tiden har det skett två ministerombyten; det har fattats två förbundsbeslut som gjort epok (den 8 Mars 1860 och den 7 Febr. 1861), det har bedrifvits en vigtig underhandling i Berlin, det har framlagts för holsteinska ständerna förslag till en hel omskapning afstatsorganisationen, det har utgilvits 2 mill. riksdaler (— 4 mill. sv. rmt) utöfver budgeten till utomordentliga rustningar, det har proklamerats ett nytt ministerprogram, och nu sednast har det ändtligen tillsvidare gjorts financiella förfoganden, som icke öfverensstämma med den af riksrådet voterade budgeten — reen under allt detta har regeringen ej haft ringaste behof af riksrådet. Konseljpresidenten yttrade i sitt svar af den 17 Maj: CRegeringen fattar fullkomligt det behof som kännes att erhålla full klarhet i afseende på landets politiska ställning i en tid, så full af faror som denna, och den motser sjelf med längtan den tid, då ett fullständigt uttalande derom må kunna ske utan att landets intressen skadas derigenom att man går å bane varande underhandlingar i förväg. Regeringens längtan har dock ej varit större än att hon frivilligt har kunnat pålägga sig ännu ett halft års värtetid, och hka länge komma vi andra att dragas med vårt ännu otillfredsställda behof. Detta förnyade uppskof med riksrådets inkallande är icke blott skadligt och oförenligt med sannt konstitutionella grundsatser, utam derjemte ett politiskt fel. Enhvar erinrar sig huru stor svårighet det mötte hösten 1559 att åstadkomma några beslut; åtskilliga minoriteter, hvilka satte sina egna vartiönskningar öfver afseendet på statens hä. a, begagnade sig på otillbörligt sätt at förhållandena till att göra riksrådet ofulltaligt; de röstade icke emot, men de gingo ut ur sessionsr..mmet för att hindra voteringar med laga kraft. I början af detta år, då en stark och lefvande känsla af ögonblickets allvar genomträngde nationen, skulle dessa minoriteter icke ha vå at upprepa detta harmliga gyckel; det skulle ha varit en hederssak för dem att vara ense med oss andra för att häfda det dansk-slesvigska riksrådets fulla kompetens. Afven efter den 17 Maj kunde det ha räknats på enighet och sammanhållning i detta hänseende, men med hvarje dag som sedan dess förgått har denna tryckning på de konsiderationslösa minoriteterna blifvit minskad, och efter de sednaste stegen måste en opposition emot ministeren, älven om den bezagnar 37 i grundlagen, ha ett stöd utom sessionssalen, hvilket kommer att gifva minoriteterna mod att uppträda. I stället för alt genom egna handlingar befrämja och befästa det tillstånd, som inträdt elter patentet af den 6 Nov. 1858; i stället för att kraftigt visa vitaliteten afstaten norr om Eidern och bringa Tyskland under en allt starkare tryckning, har således regeringen tills vidare? stoppat allting. För att draga ut på tiden med en exekution, som Tyskland sjelf drog sig för, har den gjort en ny eftergift och öfvergitvit sin förra ställning för att inlåta sig på ett nytt slags underhandlingar, hvilka efter all sannolikhet skola blifva fruktlösa, och vid hvilkas sön