ock att se på huru solstrålarna lekte bland de hoppande vattenperlorna i den stora dammen i Tuilerieträdgården, så att de lyste såsom en ofantlig kaskad af safirer-och rubiner. En afton satt han på terrassen vid Bords de IEau då den nedgående solen hade öfvergjutit den sköna floden med den praktfullaste purpur. Paolo betraktade detta alltid lika sköna skådespel, då hans uppmärk. samhet fästades vid en liten ångbåt som kom framilande under Pont de la Concorde och vid sitt lopp lemnade efter sig en lång hvit plym af rök. Med ovanligt intresse följde Paolo den lilla båtens framfart, till dess har såg den lägga till midt för Pont Royal. Denna syn väckte hos honom ett förvirradt minne af en likadan scen, som han någonstädes hade bevittnat; var det nyligen? — eller länge sedan? En tafla der den nedgående solen, en stor vattenyta, en väldig ångbåt med Thornton på sitt däck voro med. Han tvekade och sade derpå med mycken ifver, i det han pekade på den lilla ångbåten: Thornton är der.? . Detta var första gången alltsedan hans sjukdom, som Thorntons namn och gestalt kiart hade framstått för hans minne. Denna: afton meddelade Paolo Thorntons namn, liksom det hade varit en stor hemlighet, åt Prosper, Benoit och mr Perrin, den ena ef: ter den andra. Mr Perrin frågade: Hvem är Thornton? en italienare? Nej. CEngelsman? cJa,s sÄr han er far, er bror? med ett ord: en anhörig till er? Thornton, sade Paolo, Sär min vän,