hög grad smärlar honom, är den djupa kyrkliga skada, som derigenom sker, ty enstämmighet och alltså tillika det kristliga evangeliska viltnesbördets makt mot tidens kardinalsynd och kardinalförvillelse är derigenom bruten eller åtminstone försvagad, och den falla gemenskapen har deraf lidit. Följden är den, säger han, att vi (Stahl et konsorter) i denna punkt stå i ett mycket närmare förhållande till de troende katolikerna än till bekännarne af den evangeliska tron i England. Vid sidan af denna sorg har Stahl dock äfven någonting glädjande att förkunna g na bröder, någonting sannt tyskt) ithy alt på en konferens i Erfurt ett band blifvit knutet emellan katoliker och protestanter i afseende på dennå verldskamp; ty de iroende katolikerna bör man erkänna såsom stridskamrater emot antikrist och rerolution. Emellertid menar dock Stahl att åtskilligt kunde invändas mot dylika konferenser i allmänhet, men han vill dock i alla händelser afgifva sitt votum för påfoens verldsliga välde och hans varma sympatier följa de katoliker, som offra lif och gods för påfoven; icke de protestanter, som mot påfven hetsa rebeller och röfvare. Det skulle vara rätt intressant att erfara, huravida våra nylutherska ultramontaner betrakta de sympatier, som råda i vårt land för Italiens befrielse, med samma ögon som dr Stahl betraktar samma slags sympatier i England. Utan tvifvel instänma de i detta såsom i så mycket annat med sitt Berlinska orakel, och de ha utan tvifvel på sednaste tiden haft mycken förargelse af hyllningarne åt det fria Italiens sändebud och mången sömnlös natt af öm oro för påfvens verldsliga välde. Fullkomligt visst är, att äfven de känna sig vara långt närmare. förbundna med äkta och trogna katoliker än med protestanter, som hylla den fria forskningen samt ljus och framåtskridande inom kyrkan.