1 7 LAVINIA, AF FÖRFATTAREN TILL BOKTOR ANTONIO.) Låt oss med tålamod lysen till Benotts enkla lefnadshistorier. Han var, hvad man kallar ett enfaänt de Paris. Han hade vid aderton år blifvit soldat och varit med myeket nog i aktiv tjenst både i Frankrike och Algerien. Han hade stigit till sergeants fra och ränderna på hans rockärm skulle afva blifvit utbytta mot gyllene epåletter på axlarna, om Benoit. ej hade varit så olärd. Hans skicklighet att föra värjan hade gjorts honom både aktad och fruktad under sin militära bana och förvärfvat honom hedern att utnämnas till mailre. darmes vid sitt regemente, eft förhållande som förklarar hans vurm att fäkta. Vid fyrati år fick han afsked, slog sig ned ii hade sedan dess försökt sig med ulli möj-! ligt. Hans gudson, Prosper, hace en gång. mött ex-sergeanten, då dennes vilkor voro högligen knappa. Den godsinnade, lilla mannen hade bistått sin gudfar så långt hans tillgångar tilläto det; genom ihärdighet och allvarligt bemödande hade han lyckats vinna den befattning åt Benoit, någorlunda indrägtig, ehuru icke aofundsvärd, som denne hedersman nu innehade vid badinrättningen straxi bredvid — vi säga icke afundsvärd, emedan -Benofis pligter tvungo honom att lefva i en atmosfer af mellan 110 och 120 gr. Fahrenheit. Denna hjelp i nödens stund hade fastare tiliknutit bandet — hittills löst nog — mellan gudfar och gudson. Det fanns ingenting, som icke Benoit skulle vilja göra för Prosper, liksom det ej heller fanns någonting som icke Prosper skulle velat göra för Be not; Hos Benott var tacksamheten drifljä dern; hos Prosper var det beundran. noil hade alla en gammal soldats både goda och dåliga egenskaper; han var tjenstoktig, ädelmodig, varmhjer men läuretlig, ömtålig, despotisk. och ofördragsam; färdig att dela sin sista brödbit med en gammalkam) Se ÅA. B. n:r 150—154, 155, 157—159, 162, 163—184 och 186.