lisationen, nationalsjelfständigheten och en ordnad statsförfattning. De stora och långt fram i tiden verkande följderna af slaget vid Stiklarstad qvarstå också med outplånliga drag i Norges historia; men war det stora folkslaget egentligen stod är omtvistadt och kan ej med full tillförlitlighet afgöras, emedan terrängen genom den stundom våldsamma Wärdalselfvens ofta förändrade lopp sannolikt blifvit omgestaltad. Så mycket är dock i ögonen fallande, att valplatsens starkt Erde omfång alldeles icke lär stått i förhållande till de stridandes stora antal, men också blef den strid som der utkämpades icke blott ett fältslag, utan i ordets fulla bemärkelse en slagtning, der det striddes man mot man och der ingen pardon gafs å någondera sidan, oaktadt syskon och fränder stridde mot hvarandra. Med historisk visshet känner man att kung Olofs folk utgjorde åtminstone 3600 man, hvilket på den tiden ansågs som en vacker här på en så liten fläck. Den personliga hängifvenheten för honom måtte varit utomordentligt stor, då vid den slaget föregående mönstringen på Stavemyrerna mer än 1000 hedningar funnos i hären. Han fordrade dock att de skuile låta döpa sig, hvilket äfven omkring hälften gjorde, hvaremot de öfriga återvände till sina hem i Sverge, ty konung Anund hade äfven lemnat Olof krigsfolk till den stora striden. De förra voro villiga att undergå dopet, om blott konungen lofvade att pätaga sig ansvaret derför, enär de ej det minsta kände till den tro, som de nu skulle antaga. Detta gjorde ock Olof; erkebiskopen både döpte och konfirmerade dem, så att de i det snart följande slaget ännu buro konfirmationsbandet om hufvudet. Att Olof skattade dem högt kan slutas till deraf att han upptog dem i sin egen hird och sade att de skulle i slaget kämpa under hans eget banr. — Olofs tillifna ville att när de kommo längre ned i ärdalen, skulle de fara fram med härsköld enom alla bygder, röfva allt godset och bränna hvarje hus för att straffa böndernas affall från Olof, och den häftige Tholmod Kolbrunna-skald qvad också en vers i samma syftning; men Olof förbjöd all sådan våldförsel. Bondehären skattas till 14,400, en här så stor att den tillförene icke skådats i Nörge. Den var dock mycket blandad, ty ehuru i densamma förekom ett stort antal mäktiga ländermän med deras hustrupper och äfven många mäktiga bönder, bestod dock hufvudstyrkan af torpare och insittare (Huusmeend og Inderster?), af hvilka största delen var samlad i sjelfva Värdalen. Men alla voro då ytterst fiendtligt stämda mot Olof. Biskop Sigurd, som länge uppehållit sig hos konung Knut i Danmark, bidrog härtill kraftigt, och på det husting, som hölls i bondehären kort före slaget, uppräknade Sigurd alla Olofs synder och huru han ända från ungdomen genom rof och plundring ökat sin makt, att han orättmätigt satt sig fast i kung Knuts och Sveakonungens skattländer och rusat mot samt förjagat äfven sina egna fränder: förjagad hade han nu återkommit med en utländsk här, bestående af de värsta stigmän. Sigurd uppmanade derföre bondehären att utan förskoning angripa och nedhugga detta pack, hvars lik icke ens skulle begrafvas i vigd jord — hvilket tal väckte mycket bifall. — Deras fruktan för Olof var dock så stor, likasom: ländermännens misstro till stridens utgång. Då fråga uppstod om hvem som skulle blifva härens öfveranförare visade alla stor olust att mottaga ett så ärofullt men farligt värf. Slutligen utsågos tre anförare för hären, Kalf Arnesson Haarek — som nedstammade från Harald Hårfager — och Thore Hund, hvilka skulle ställa sig under hufvudbaneret, hvartill den förstnämndes märke bestämdes. — Olofs krigsrop var: Framåt! Framåt! Kristmän, korsmän, kungsmän !? — motståndarnes åter: Framåt! Framåt Bondemän! Kalf uppfordrade uttryckligen alla dem som hade personlig hämd att tillfredsställa emot Ölof att taga plats under hufvudbaneret, hvarigenom de skulle komma att stå gent emot kungen sjelf... — Huru i verkligheten ringa Olofs här var emot den andra, kan bäst bedömas deraf, att då Olof hade 24 märken med blott 40 man hvardera, hade bondehären också 24 märken, men med 120 man under hvarje. Olofs här blef också deraf försvagad, att hans frände Dag Ringsson från Wermland med sitt folk, 1400 man, ej framkom i rättan tid. Då han kom var hufvudstriden afejord, men han deltog dock i den, hans flesta män föllo och den kampen benämnes särskildt dagstriden, Många drag af det stoltaste mod och den största hängilvenhet för Olof och hans sak anföras. Då Olof icke ville att hans halfbruder Harald, hvilken ännu var så godt som ett barn, skulle deltaga i slaget, så svarade han, att om han ej hade nog krafter att hålla i svärdet, så kunde han ju binda det fast vid handen, ty med i striden ville han vara. Då fick Olof gifva med sig. Just som kungen anlände till Stiklarstad och äfven flera män från trakten kommo till honom, kom också Arnljot Gellina från Jemtland och väckte stort uppseende för sn längd (då ingen nådde honom högre än till axeln), för sin skönhet och sina förträffliga vapen, ty han hade cen ypperlig hjelm, röd sköld, ett pryfligt svärd vid sidan samt ett stort, guldbeslaget och försvarligt långt spjut i handen. Tillbjudande sin tjenst åt konungen efterfrågade denne hans namn och härkomst. U plyst härom tillfredsställande, frågade nu ölot på hvad Arnljot trodde? På min kraft och min styrka: med dem har jag hittills funnit mig väl. Men nu ville ban dock heldre tro på kungen. Då sade Olof: Vill du tro på mig, så skall du tro på den lära jag utbreder, nemligen att Kristus ha skapat himmel och jord och alia menniskor. eh att alla oAda ach rätt troende skol,