seende. Han var en man, söm, på samm gång han icke ryggade tillbaka för att of fentligt utsäga hvad han ansåg vara behöf ligt, dock väl förstod att icke säga mer. än det b2höfliga, och som, äfven om har yttrade sina innersta tankar åt en eller an nan förtrogen, dock visste till hvem han yt träde dem, så att de icke skulle sprida: längre än han ville. Som bekant hade Ca vour mycket vistats i England, för hvars institutioner och folk han hyste mycken sympati, samt hade knutit intima förbindelse med flere af dess politiska personligheter. För en af dessa, en högstående tory, hade han, enligt en i den engelska qvartalsskriften Quarterly Review Törekommande uppsats om Cavour, uttalat åsigter i detta hänseende, som tyckas bära pregeln af mindre förbehållsamhet än hans officiella yttranden, vare sig i diplomatiska skrifvelser eller i de tal han höll i parlamentet i Turin. ?I kejsar Napoleons hufvud?, så ungefär skall hans yttrande hafva varit, gäsa en hel hop politiska ider, men ingen af dem har kommit till full mognad hos honom. De tyckas i det hela taget icke hvila på annat än en instinktmässig öfvertygelse. Han håller icke heller afgjordt fast vid någon af sina ideer, ifall ett allvarligt hinder träder i vägen för dem, utan låter dem hellre falla för att taga fatt på en ny, som han begynner att söka genomföra. Deri ligger förklaringen öfver et gåtlika i hans politik. Genom att aldrig släppa denna egendomlighet i hans karakter ur ögnasigte, har det lyckats mig att genomkorsa hans planer eller att förmå honom att gå in på mina. Den enda princip, som sammanknyter hans olika idter med hvarandra, så vidt man kan tala om princip hos honom, är tanken på befästandet at hans dynasti samt den öfvertygelsen att detta skall lyckas honom bäst genom att kunna gifva franska folkets fåfänga tillräeklig näring. Han är emottaglig för ädla intryck och hyser en lefvande tacksamhet för hvar och en som har gjort honom en tjenst och visat sig som hans vän. En stor kärlek till Italien, vid hvilket han är fästad genom ungdomshågkomster, har slagit rot i hans själ. Och likaså har han icke bortglömt et gästfria emottagande han såsom flykting rönte i England, samt beundrar det engelska folkets institutioner och karakter. Men allt detta uppväger dock icke tanken på den napoleonska dynastiens befästande, vid hvilken han. hänger fast, som vid en religiös trosartikel. Skulle han vid något tillfälle anse det nödvändigt att bringa denna ide ett offer, så skall han icke draga i betänkande att göra det, äfven om offret skulle vara än aldrig så stort och stöta emot hans känslor än aldrig så mycket. Han har städse försäkrat mig, att han mer än allt annat önskar fred och ett godt förstånd med England. Och jag trör för min del att han äfven, såväl af gammal böjelse som af politiska skäl, har allvar med denna försäkran och att han skall handla i strid med den endast i yttersta nöd och blott under påtryekning af den öfvertygelse att hans anseende i Frankrike sväfvar i fara. Men ett sådant ögonblick kunde komma och engelsmännen skulle vara dåraktiga, om de icke i tid gjorde sig beredda på ett sådant fall.? Sådan är den uttydning som Cavour gifvit på Europas gåta, Napoleons karakter och politik. Den är långt ifrån att ställa den så högt och att betrakta den såsom så fin, som man på visst håll vill tro, och närmar sig i hufvudsaken till den uppfattning af saken som Times velat påpeka. Utan att för enskild del vilja våga ett afgörande omdöme i en så qvistig sak, synes oss dock denna uppfattning vara den enklaste och den naturligaste. Den har dessutom det stora beviset för sig, att Cavour, genom att handla efter denna förutsättning, lyckats göra den franska. kejsaren, hvilken ingen annan, icke ens lord Palmerston, förmått att fullt bemäktiga sig, till ett verktyg för sina planer. Att deremot en sådan karakter och en sådan politik hos franska kejsaren kan : tillfredsställa det franska folket och derigenom utöfva ett sådant inflytande som den gör, det är en föga mindre svårlöst gåta än Napoleon sjelf och kan icke gerna förklaras ur annat än det franska folkets egendomliga karakter och inre ställning. (Göteborgsposten.)