tillgår. så, att predikanten, utan att man af det ifrågavarande kapitlet kan? spåra: någon rimlig anledning dertill, gör en vidlyftig framställning af det ursprungliga apostlaembetets uppkomst och verksamhet, hvarifrån man helt behändigt ledes till närvarande tidsförhållanden? der ett rikt fält erbjudes att med rligt braskande och dån urladda sina åskor öfver det gräsliga otrosmörk ret, syndasäkerheten, det öfverallt åter upplefvande Sodom och Gomorrha. Liknelserna och bilderna härvid äro ofta så grofva och vämjeliga, att man stannar i villrädighet hvem man mest skall förundra sig öfver -— predikanten som uppdukar dem, eller åhörarne som med stönande andakt svälja dem. Helt naturligt, likasom vore deremot icke ett jota att invända, kastar man skulden för allt detta elände på presterna, dess lata bukar, dessa gödda stutar, dessa glupande ulfvar i fårakläder, -som förfölja Kristi hjord och tillintetgöra kraften af hans nåd: Fö att åskådliggöra hvart allt detta slutligen bär. upprullas sedan en i eld och svafvel kolorerad tafla af helfvetet, hvars sjefskrifna befolkning hufvudsakligen utgöres af grefvar och baroner, prester och patroner; Härifrån öfvergår nu predikanten till lof och tacksägelse öfver att Herren i sin nåd hafver sett till sitt folk och sändt andra lärare, som i all enfald och ödmjukhet, utan konstelig ord, utan akademisk lärdom (!) veta att rätt utdela sanningens ord, dertill af. Guds anda omedelbarligen kallade såsom fordom i den apostoliska kyrkan. Sedan predikanten sålunda likasom helgat sig sjelf i sin kallelse, låter han ånyo ur kraftenes basun utgå hotelser mot dem som förarga sig i honom och derigenom förringa och förtrampa Kristum, som honom sändt hafver. Härefter följer sedan en babylonisk förbistring af religiöst svammel, der om hvartannat blandas bättrings och väckelserop till de i synden döda. med ett oupphörligt anropande af Kristum till deras omvändelse, om möjligtvis någon sådan skulle kunna finnas äfven inom detta helgamannasamfund, hvars höga företräden, nådaskat ter, salighet och frid med mycken salvelse framhållas och tillförsäkras. Till sist bön och sång. Under allt detta pustas och suckas. gråtes och beskärmas erbarmligen, så att predikanten å sin sida bör kunna vara fullt förvissad att hans ord fallit i god jord och att nådens serlaregn rikligen befuktat de törstande själar. moms