Från Teplitz till Dresden och Berlin Turistutflykter och causerier härs och tvärs. —0—1i— . (Forts. fr. n:r 180.) Den 20 på eftermiddagen lemnade vi Sachsens angenäma och lifliga hufvudstad. Tant Agneta brann af otålighet att följande dagen, en söndag, få hörä Berlins hofpredikanter? som hon uttryckte sig. Tacksägelsegudstjenster skulle nemligen den 21 hällas i alla kyrkor i Preussens hufvudstad, med anledning af konungens räddning. Hvarmed skola vi förkorta den 25 mil långa färden mellan Dresden och Berlin ?4 frågade jag tant Agneta, som jäspande stödde sig mot ett hörn af kupån. När jag har tråkigt hemma i Stockholm, svarade gumman, i det hon sökte med näsduken gnida bort sömnen vr ögonen, brukar jag läsa Dagbladet. Det omvexlande innehållet i tidningen försätter mig genast vid godt lynne, tiden går och —? eSkada dåX, genmälde jag, i detjag framfog ett par tyska tidningar, att vi skola sakna denna underhållande lektyr. Men låtom 0ss för ro skull se efter om tyska tidningerne stå efter Dagbladet i att intressera, om de ha lika läsvärda annonser. tJa, för all del. se efter det, kära vän; annonserna ha i allx dar utgjort min käraste lektyr i tidningarna — näst följetongen. Nå det må jag säga! I Tyskland har man då hunnit längre än hos oss, märker jag. cHuroså? Kors, jag är riktigt nyfiken! Jot, inföll jag, fman har kommit: derhän i praktiskt förstånd, att man annonserar — förlofningar. RS det är inte möjligt! Det är väl bara skönt ? ?Nej, det är ett godt tidens tecken. Att annonsera con förlofning det är ju att göra en brytning nästan omöjlig; att offentligen ullkännagitva att man förlofvat sig, innebär ju alt man noga betänkt det steg man tagit. En förlofningsannons förefaller mig dessutom som en offentlig varning mot allt intrång på ett fridlyst område. Ah, sade tanten, i det hon bad mig om tillåtelse, att få läsa tidningen, låt mig se