atv FUL KU VAICOLCTCHICI 11 oll CI HILITCORJ UTI UAA är en glad och treflig bostad lika nyttig som god vård i öfrigt, och den som besökt andra länders med stor elegans utrustade hospitalsanstalter, och den som icke sjelf är en inkarnerad egoist — han skall icke — såsom den gamle bekante? — ondgöras deröfver, att man bjuder till att bereda de olyckliga sinnessjuka, som kunna botas, all möjlig trefnad under den oftast långsamma kurbehandlingen. Den gamle bekante? har sjelf i tre år varit beröfvad sin frihet; derunder var han dock icke i mistning af den komfort, vid hvilken han blifvit vand. Hvem vet om han, behandlad såsom andra fångar, nu varit mäktig sina sinnens bruk? Detär bedröfligt att äfven han skall höra till dem, som ingenting lärt. Ivar Blå. Bref från Genua. Den 22 Juli. Allas blickar äro fästade på Neapel; det har nu blifvit klart för alla, att de många ståthållare, som vi sändt dit ned och som ej kunde stanna der, ha mött större hinder, än det här ansågs patriotiskt att medgifva eller omtala. Man inser, att Cialdini är den sista, vi kunna sända för att upprätthålla det hittills följda systemet, och vi erkänna nu uppriktigt inför obestridliga fakta, att vi föra krig, medborgerligt krig i Neapel, ehuru fienden officielt heter banditer. Då jag såsom er Korrespondent bör berätta för er, icke hvad jag önskar, utan hvad som i det gifna ögonblicket efter min bästa öfvertygelse är faktiskt och sannt, vill jag icke sticka under stolen med hvad jag erfarit dels genom privata bref från Neapel, dels af ett samtal med general Durando. Bretven uttrycka tvifvel om att Cialdini på så kort tid, som man här uppe väntat, skall kunna uirätta något, ja man befarar, att det namn han förvärfvat vid Castelfidardo oeh Gaeta icke skall komma lika skinande blankt från Neapel. Man bar det största förtroende, för hans krigiska mod och duglighet; men man vet, att han icke har någon kunskap i det civila arbetet och derföre ej skall vara i stånd att förbältra hela den inre adminis:rationen, hvari måhända det största onda ligger. Många påstå, att hans utnämning utgått från Tuilerierna; men den stora mängden ser i hans utnämning till civiloch militärguvernör det mest bestämda tecken på, att Turin skall beherrska Neapel. Såsom bidrag till skildringen af sinnesslämningen anföres, att då finansministern utsände sitt cirkulär om det nya lånet, fick han från Neapels bankirer det svaret, att de icke ville deltaga, och man påstår, att huset Rothschild bereder sig på att förflytta sina kontor från Neapel till Rom. Naturligtvis kunna ett par segrar hastigt göra intryck och pånyttföda ett visst förtroende för hufvudstaden; men hufvudstaden är här icke allt. Jag har haft tillfälle att sammanträffa med Cialdinis företrädare i öfverbefälet, då han på återresan till Turin uppehöll sig här, nemligen general Durando, hvilken jag här ofvan nämnde. Hvad han svarade på åtskilliga frågor är ungefär följande: Förhållandena i Neapel äro högst sorgliga. Det skall sannerligen glädja mig, om min efterträdare blir lyckligare än jag; men jag betviflar det, så vida han ej medför en armå på 100,000 man och förklarar hela konungariket Neapel i belägringstillstånd, och till och med då har saken sina stora svårigheter. Genom att hänga och skjuta dem, vi förklara för upprorsmän, uträttas jemförelsevis mycket litet. I min tanke har Garibaldi gjort oss en dålig tjenst genom att eröfra detta land. Detskulle ha varit vida bättre om vi väntat, till dess folket sjelf hade kallat oss på ett otvetydigt sätt. Hälften af det blod, som vi nu utgju!a, borde heldre ha varit utgjutet i medborgerligt krig, innan vi kommo, och huru lyckliga och ärofulla skulle vi då ej ha stått såsom befriare! För ögonblicket bidrager Neapel blott till att försvaga våra militära krafter, och på samma gång försvagas också vår financiella kraft. Handel och industri ha i hela konungariket Neapel så godt som helt och hållet afstannat af misstroende till framtiden. Det bourbonska partiet är starkare än vi ha trott. Äfven jag kunde ha låtit skjuta en mängd menniskor, och jag skulle ha gjort det, om jag kunnat inse nyttan deraf. Rapporten från mina officerare i provinserna skildrade för mig befolkningen såsom fiendtlig mot oss. Generalerna Oiesa och Pinelli skrefvo, att de heldre ville ståi ett fremmande fiendtligt land än i Calabrien och Terra di Lavoro. Så snart vi ryckte in i städer eller byar, blefvo handelsbodarne stängda, befolkningen höll sig inne; det vur nästan omöjligt att bekomma lifsmedel ch de vapenföra männerra försvunno. Man år icke såsom ett betydande moment före den stora fatligdom, som vid omstört ningen och rubbningen i så många sociala örhållanden stigit till en oroande grad. AlNmogen gilver oss skulden för att den lider och svälter. Slutligen tycker man icke om regulier krigstjenst, aldraminst i norra Iaien bland piemontesarne. Man föredrager således att bilda guerillaband, att tåga omring i bergen, att få sold från konung Srens i Rom, att plundra oss eller våra anhängore — isynnerhet då munkar och prester säga, att en dylik gerning medför saighet i himlen. Kan Cialdini beherrska lessa förhållanden, åstadkomma lugn i-sinena, bana väg för förtroende och kärlek ill en piemontesisk regering, såtom de kall: ten, så skall det, såsom sagdt, vara mig värt. Generalen framhöll ganska riktigt oc räffande hufvudpankten: Vi ha kommit fö: idigt till Neapel, vi borde ha väntat, till dess folket med större bestämdhet behöfde