Bref från Genua. Genua den 16 Juli. Några affärer kallade mig för ett par daar sedan till Turin. Då jag om morgonen I. 5 steg in i en kup för att afgå med det första expresståget, hörde jag mitt namn nämnas och igenkände till min stora glädje general Bixio. Jag har känt honom i flera ärs tid; långt innan han blef berömd tillsammans med Gåaribaldi. : Jag erhöll plats bredvid honom. , På bänken midt emot mig satt eni Genua bosatt marchese, midtemellan två prester. Den äldre af dessa var en lång, vacker man af omkring 55 års ålder; det stora guldkorset i ett rödt band, som hängde kring hans hals, utvisade. att han var biskop. Jag gladde mig åt ett sådant sammanträffande — emellan Nino Bixio och en biskop! Det tillhör vår jernvägstids egendomligheter, och jag väntade mig ett intressant samtal. Det räckte dock länge, innan man kom att beröra annat än likgiltiga och obetydliga saker, seden och frukterna längs vägen, väderleken, skörden och mera sådant; och vi hade redan passerat den stora tunneln vid Bursala innan något ord fälldes, som rörde politiken. Det var marchesen som slutligen också ville säga något och som frågade Bixio hvad nytt man väntade i kamrarne. — Intet, svarade Bixio; vi strida i dessa dagar litet om finanserna, men vi skola nog komma öfverens. — Ja, sade biskopen, finanserna äro en vigtig sak; penningar äro i våra dagar den enda makt, som kan göra underverk, hvilka de bildade och gpplysta vilja tro på. Generalen svarade: ! Såvidt jag vet ha de också i fordna tider gjort, underverk samt öppnat folk vägen till aradiset. — Detta svar var för starkt och åde biskopen och marchesen tego. TI ett hörn af kupån satt en man, som jag icke förut gifvit akt uppå, men som nu väckte min u pmärksamhet genom det hastiga sätt, hvarpå han höjde på sitt hufvud och forskande betraktade biskopen, likasom om han väntat att han skulle svara. Han bar glasögon med guldbågar och hade på hufvudet en svart, bred calabreserhatt, under hvilken långa grå hår nedföllo på nacken. Då han hade öfvertygat sig om att hiskohan icke ärnade svara, vände han sig till ixio samt sade med en skarp blick och en tillrättavisande ton: Om religionens tjenare aldrig hafva försmått guldet, så har det skett för att förherrliga kyrkan och för att kunna förskaffa hjelp åt nödlidande och olyckliga. Då de hafva mottagit penningar för att öppna paradiset?, har det skett derföre att de ville att den rike och förmögne skulle gifva bevis på sin ånger och skulle neka sig sjelfve något. Jag finner icke att de liberala och upplysta, när de öppna paradisiska utsigter för folket, pålägga det någonliknande sjelfförsakelse; tvärtom uppsporra de begäret och passionen, och detta utgör deras stora ansvar. Bixio studsade något öfver detta utfall från en obekant, som såg mycket fin och bildad ut och icke hade nägon kyrklig pregel; men han fattade sig hastigt och svarade: Af Italiens folk ha de liberala fordrat mycken sjelfförsakelse, uppoffring af lif och blod, och alla stånd hafva bragt detta offer. Vi vilja göra Italien till det italienska folkets paradis här på jorden och låta det vara hvars och ens ensak huru han skall blifva salig i det andra lifvet. Det är dessa två saker, som vi bestämdt vilja skilja åt. — Jag förstår er, sade den främmande, ni syftar på, upphäfvandet af pålvens verldsliga makt. Ni vill behandla katolicisinen såsom judendomen, nedbryta templet på Moria, så att riket skall blifva upplöst. — Ah min herre, utbröt Bixio, den liknelsen har jag icke hört förr; men jag antager den, ehuru jag väl såsom krigare icke borde våga inlåta mig på den heliga historien. Templet blef kullstörtadt, den judiska prestregeringen blef upplöst, men den judiska religionen bibehölls; vi kunna tillochmed i hvar och en af våra städer finna några af dess anhängare. Det är ju ett godt bevis på att Vietor Emanuel kan tåga in i Rom utan att skada religionen. — Låt oss icke råka in på afvägar, svarade den främmande; hvad ni vill är kullstörtandet af ett tillstånd och en ordning, under hvilken Italien flera århundraden igenom har andligen beherrskat verlden och frambragt underverk i konst och vetenskap. Jag kan-på grund af. min erfarenhet icke säga absolut nej. Det finnes något vexlande och reformerande, som kommer med tiderna, och intet passar under samma form för hvarje period. Men det finnes också något evigt i menniskoslägtet, det finnes något, hvars kraf skall gälla för eviga tider. Jag säger derföre: begränsen och reformeren kyrkans makt, ifall I kunnen: men slipen diamanten med diamant, använ: den redliga, hederliga och moraliska vapen för att förändra eller förnya de stora institutionerna. I hafven lärt folket att det får öra uppror mot öfverheten: I hafven lär et att fördrag, öfverenskommelser och lötten icke äro bindande; I hafven lärt det ati makt är rätt och att listig plundring ledu till räftmätig besittning; I hafven lekt nav med friheten och infört eder allmänna on:röstningsrätt4 i trakter, der I nu sjelfva mösten tillstå att I hafven tusenden och tiotwv senden emot er och der I måsten nedskjut och nedsabla dem; som rösta: nej. Ja: säger detta utan personlig bitterhet. Ja; är en gammal man, som alltid har älsk: Italien och efter naturens ordning snart må OVE 3 FIRE 1 FNS pv d fll män oconm mi I