STOCKHOLM den 30 Juli. i Klagomålen från Estland. l uT. Vi hai det föregående visat, att de svenska bönderna i Estland och isynnerhet Wormsöboerna under århundraden kämpat en hård strid, för att bevara sin personliga frihet oca in svenska nationalitet. Det vill för den yt-! liga betraktaren synas som hade det s. k. upphäfvandet af lifegenskapen för de estiska bönderna bort vara till gagn för de svenska bönderna, som aldrig hade varit lifegna, emedan man kunde tycka, att de skulle egt mera utsigt till attse sin personliga sjelfständighet respekterad, sedan personlig frihet blifvit allmän regel i de ryska östersjöprovinserna. Men det förhåller sig tvärtom. Långtifrån att den allmänna estländska bondeförfattningen af 1815 medfört några fördelar för de svenska bönderna har den tvertom . I dem till men och på några ställen bragt dem i en långt sämre ställning än de estiska bönderna. Det så kallade emancipationsverket i Estland och Liffland har en ganska vacker utsida, liksom fallet är med så många lagstiftningsåtgärder och institutioner 1 Ryssland, hvilka taga sig förträffligt ut att officielt paradera med, men som i verkligheten och tillämpningen bli någonting helt annat och motsatsen af hvad de synas vara. Det vore högligen att beklaga, om bond emancipationen uti det egentliga Ryssland skulle ha samma resultat som den, åtminstone hittills, haft ifÖstersjöprovinserna, der lönderna blifvit frigjorda på ett sådant sätt att de ingen egentlig frihet erhållit och att deras andliga och materiella vilkor icke blifvit förbättrade. Bönderna äro numera — heter det — allsicke bundna vid jorden; från lifegna ha de blifvit förpaktare, som kunna begifva sig hvart de behaga. Hade regeringen verkligen velat lyfta och sjeltständiggöra folket, då skulle hon för bönderna lättat möjligheten att sjelfva förvärfva full eganderätt till sin jord eller att bli arfförpaktare, hvilka endast efter lagligt dokumenterade grunder hade kunnat skiljas från den gård som de brukade. Men nu lemnade regeringen dem helt och hållet i adelns hand, gaf dem icke någon rätt, med undantag af den nämnda, att kunna lemna godset, hvilken rätt äfven ofta är högst illusorisk. Det går lättare för den adlige herren att efter ett halft års uppsägning i anledning af en nyck, ett tillfälligt missnöje, drifva sina underhafvande från hus och hem, än det går för bonden, äfven om han lider mycket hårdt förtryck, att lemna den plats, der hans förfäder bott, der hans slägt och vänner bo och att göra bruk af rättigheten att göra sig sjelf på sätt och vis landstlyktig. Godsherren har för öfrigt hundrade medel att, om han vill, förhindra begagnandet af denna rättighet. Han kan bland annat framkomma med sådana efterräkningar i fråga om husröta, inventarier m. m. att det ofta icke blir möjligt för bonden att röra sig ur fläcken, äfven om han är i den svåraste och pinsammaste belägenhet. Den första märkbara verkan af emancipationen, utförd såsom den blef, var den att om någonstädes ett närmare och vänligare förhållande hade egt rum mellan godsegarne samt de estiska och lettiska bönderna, så försvann det numera. Och i den af adeln utarbetade, af regeringen sedermera sanktionerade s. k. bondeförordningen koncentrerade godsegarne sin vrede och förargelse öfver att litegenskapen hade blifvit upphäfd. Vi hafva framför oss ett uti Reval år 1860 på svenska tryckt exemplar af den estländska bondeförordningen uti den förnyade form den erhållit genom ett af estländska ridderskapet år 1849 utarbetadt förslag, som efter åtskilliga modifikationer erhållit gällande kraft genom en ukas från dirigerande senaten at den 15 Sept. 1856. I denna särskilta bondelagbok, som utom bilagor innehåller 1315 paragrafer, finner man uppräknade en oändlig mängd af pligter, förbindelser och bestraffningar, arbetsprestationer, tjenstbarheter och onera, men inga frioch rättigheter, utom den der illusoriska rättigheten att kunna, om det blir alltför svårt, gå sin väg från hus och hem. Bonden måste nu för sitt jordstycke lemna oerhörda prestationer och skulle det detta oaktadt lyckas honom att genom öfvervägande skicklighet eller utomordentlig flit och idoghet förbättra sin jord, så att han sjelf skulle kunna ha någon utsigt att förvärlfva sig något välstånd, då blir han genast uppsagd och bortkörd, så wvida han icke vill underkasta sig nya förökade onera och prestationer. Följden har blifvit ett i hög grad spändt och fiendtligt förhållande emellan godsherrarne och de estiska bönderna. Man erinrar sig det betydande bondeuppror, som år 1858 tvang en del af de adliga godsegarne att från sima gods fly in till Reval. Den enda erhållna rättigheten, att kunna begifva sig bort, togs till en början mycket i anspråk, emedan man hyste den illusoriska förhoppningen att under andra herrar kunna få bättre vilkor. På detta sätt gick mångenstädes hemkänslan helt och hället förlorad. Den frihet man vann var hemlöshetens frihet. Både bönder och adel ut armades; egendomarne sjönko i värde och den ena konkursen följde på den andra. Liksom nu sålunda de estiska böndernas emancipation i sitt utförande blifvit till föga gagn för dem sjelfva, så har den äfven menmm AA