ningens och menniskohjertats fåfänga och uppfyller de få, som föra detta fullkomlighetens lif, med ett odrägligt och högst farligt andligt högmod. Mycken stolthetihjertat, men föga kärlek i lefvernet, mycken inbilskhet om förtjenst vid ett i overksam kontemplation eller onyttigt sjeltpinande tillbragt lif, mycken förskrufvenhet och öfverretning, men brist på klart, ödmjukt manligt sinne och anda. Ty hvari söker och finner man det himmelska lifvet, fullkomligheten? Ofta i försummandet och åsidosättandet af lifvets naturligaste och vanligaste pligter, ja af hjertats hel:gaste band. Dottem flyktar, trots sina åldriga bjelpbehö vande föräldrars böner, i kloster; fadern ö vergifver fädernesland, maka och barn för att rycka sin själ ifrån förderfvet; modren sjelf öfvergilver sina späda barn för att helga sig åt himmelen — ofta genom de eländigast2 gudaktighetsverk, fastor och sjelfpinanden; korthgen genom ett systematiskt rig mot den sinliga naturen — och ju mer krop, en försummas och marteras, desto större är förtjensten, desto skönare och heligare är lifvet. Det är sannt, Montalembert tadlar många asketers utsökta marter; men han uppställer dock en moder som öfvergifver sina barn såsom en förebild al den högsta försakelse. Hade han ickehäri snarare bort se ett exempel af den hjertlösaste egoism? Hade han icke bort se och anmärka, huru småaktiga asketiska öfningar måste göra munkar och nunnor smäktiga, trånghjertade och lågsinnade? Ja ännu mer, hade han icke frimodigt bort erkänna de förfärliga och onaturliga laster, som så ofta befläcka klosterlifvet? Huru härmed än må vara, den förmenta fullkomligheten var ofta ingenting annat än ett systematiskt krig mot menniskans sinnliga natur, ett krig, ar hvilket de flesta af de heliga klosterbröderna gingo och måste gå besegrade; ty den sinliga naturen har sina rättigheter, som anden icke ostrafladt kan åsidosätta. Montalembert må berätta oss många munkars och nunnors helighet och fullkomlighet; historien berättar oss vida fleras trånghjerlighet och låga sinne, hyckleri, lättja och sörglösl et, ja deras upprörande hårdhet och grymhet, när det gälde försvaret af någon kär dogm eller något ännu kärare privilegium: En af klosterlifvets största faror består härnäst deri, att det hos många närer den förderfliga förvillelsen, det skulle de enas verldslighet kunna jemnas genom de andras gudaktighet inför Gud. Redan tidigt utbredde sig den vantron, det skulle den brist på helighet, som visar sig i verldsmenniskornas lefverne, kunna ölverskylas genom ordensbrödernas heliget. Intet under, att gerom detta sällsamma öfverskylande ganska många läto saknas samvetsgrannhet och vaksamhet; denna gudaktighetens lyx tillintetgjorde det första vilkoret för densamma. Hur många kloster leda icke sin uppkomst från grundläggarnes åstundan att genom fromma munkar eller nunnor låta försona sina synder och sålunda återställa jemvigten i deras räkning med himmelen! Var dock icke bättringen, öfverflyttad på andra, på ett kloster, mycket beqvämare än den personliga omvändelsen? Var det ej angenämt att tänka, att i samma ögonblick, då man sjelf i vilda lag tömde bägaren, stränga munkar hade sina böner och botöfningar, för att stilla himmelens vrede? Philip August af Frankrike sade en gång, då han tillbragte en stormig natt på Medelbafvet, till sina officerare: Det är midnatt, den stund då munkarne i Clairvavx slå upp för att sjunga som dessa för den ingående nya dagen. Dessa heliga munkar glömma oss aldrig. De ställa Christus till freds, de bedja för oss och deras böner rycka oss ur faran! Det skulle mer glädja oss, om vi läste, att konungen sjelf med sina officerare hade bedit. Det skulle hafva varit bättre för honom, om han-icke så mycket förlitat sig på munkarne i Clairvaux; att han försummat att sjelf bedja. Men i klosterlifvet kan ändtligen, då den förnuftiga lydnaden är undertryckt — ty den fria sjellbestämmelsen är uppoffrad för förmannens vilja — icke denna manliga sedlighet utveckla sig, som sätter alla själskrafterna i rörelse. När novitiatet är fulländadt, säges det i S:t Benedikts reglor, måste den nya brodern veta, att han icke mer har rätt att fritt förfoga öfver sin lekamen?. Samme munk, som gäller ilekmännens ögon för ett helgon, ja en haltgud, iuktas i klostret som en skolgosse för den minsta förseelse. Enligt K. Columbans regor får han sex piskslag, när han till abbo ens välsignelser icke säger amen, eller om nan hostar vid anstämmandet af en psalm. Understår han sig att tala ensam med en qvinna, så får han 200 piskslag; dock icke på en gång, utan på åtta dagar 25 hvardera. Att ölverlåta själ och kropp, hela sin personlighet, såsom regeln fordrar, under ibsoluta sjelflörsakelser i en annans händer, ir förkastligt, ovärdigt sjelfständiga, tänsande menni Rogeln är altså rätt egentligen d pad att uppmuntra ättjan och bryta energien. Men Gud är cke de dödas Gud, utan de lefvendes: å Jrientens nde religi . serlåta en s sorgliga ideal. i kroft onskild under kildt I lefvads för öjlig regel för tt förbereda Och detta fall må