drar (kap. 5) verkligen förföriskt klosterlifvets lycka — en intagande, äkta romantisk idyll; visar (kap. 6) huru ogrundade de förebråelser äro, som man riktat mot munkdömet; medgifver (kap. 7 och 8) klostertuktens förfall en och annan tid, men bevisar sedan, huru från Benedict till S:t Bernhard klostren hyste mensklighetens största välgörare och läto de största välsignelser qrrömma öfver kristenheten och öfver verllen. Vi tillerkänna gerna boken stora förtjenster; vi tacka den ädle grefven af hjertat för den rika undervisning, som hvar och en, äfven protestanten, kan hemta ur hans intagande och. mästerligt skrifna arbete, men vi fråga: År det en opartisk och sann klosterlifvets historia? Är framför allt slutresultatet riktigt? Har den allvarsamma, nyktra, opartiskt dömande historien under århundradenas lopp underskrifvit den fantasirike historikerns räkning såsom riktig icke blott med hänsyn till enskilda, som af naturen haft en böjelse för klosterlifvet, utan till dess hundratusentals medlemmar? Eller har det icke gått Montalembert, som det så ofta går den romerska kyrkan, att teorien väl fåter vacker, intagande skön, men i lifvet icke har sin motsvarighet, utan pris fastmer företer en hemsk och dyster ild? Men motsvarar klosterlifvet i sin helhet icke det, som Montalembert yttrar om detsamma, så kunna enskilda stora karakterer, enskilda beundransvärda prestationer af vissa utvalda munkar och nunnor icke försona oss med klosterlifvets institution. Montalembert tillstår väl, att brister och missbruk hafva insmugit sig i klosterlifvet, men han tror, att dessa vid en strängare uppsigt och tukt å kyrkans sida skulle kunnat undvikas. Romantikern ser icke, vill icke se, att de historiskt bevisade missbruk och laster, som alltid på nytt förekomma i klostren, måste inställa sig i klosterlifvet, emedan den princip, på hvilken hela denna institution hvilar, i sig är falsk och derföre åstadkommer resultater, som äro rakt motsatta det, hvartill det enligt sin id bort leda. Att de religiösa ordnarne hafva fallit icke enom fel, som genom strängare uppsigtl. unna undvikas, utan genom den princip, hvarpå de hvila, hafva Frankrikes frisinnade protestantiska tidskrifter heller icke underlåtit förehålla Montalembert. Den klosterliga institutionens grundvillfarelse är iden om en utomordentlig fullkomlighet, som sträcker sig vida öfver det mått, som af hvarje kristen erfordras. Katolicismen ställer, som bekant är, bredvid de bud, som böra gälla för alla, evangeliska rådslag, som äro bestämda för utvalda själar, hvilka fromhetens vanliga nivå icke tillfredsställer. Ef terföljandet af buden är nog för saligheten, men utförandet af de evangeliska rådslagen leder till fullkomlighet. Vi måste alla vara rättfärdiga och fromma, men munkar och nunnor höja sig öfver det vanliga måttet af rättfärdighet och fromhet, derigenom att de försaka det vanliga lifvets förhållanden. Denna teori sårar på det djupaste den kristna moralen. Det finnes i kristendomen ingen tvåfaldig moral, utan endast en allmän. Den kristna sedelagen är fullkomlighetens lag för alla: Alta böra sträfva möt samma ideal. ?Varer fullkomlige, såsom eder fader i himmelen är?, lyd :r lagen, och denna lag gäller icke blott för ett priviliieradt fåtal, utan för oss alla. Fullkomigheten afser heller icke vissa yttre handlingar eller någon viss belägenhet i litvet; den bor framförallt i hjertats helgedom, och . likasom Guds väsende, det vi böra ställa för våra ögon, är kärleken, så består den i den fulla utöfningen af kärlekens princip. Den fullkomligaste är den som älskar mest och uppriktigast, den som mest hängifvit sig Gud, Kristo och bröderna. Och till denna fullkomlighet äro vi alla bestämda. Atthär antaga en på olikhet i yttre lefnadsförhållanden grundad hierarki, det är att i grund förfalska den moraliska principen, det är att öfverflytta denna princip från det inre lifvet till det yttre, det är att ingå i ändlösa skiljaktigheter och förvandla moralen till en all moral dödande kasuistik. Jag be undrar af all min själ den fromma nunnan. som icke vill hafva någon annan familj än de bedröfvade och öfver allt utbreder sitt deltagande kärleksfulla hjertas skatter; men jag beundrar icke mindre den fromma mo der, som uppfostrar sina bam till kristna och under tyngden af tryckande pligter i ett. glanslöst lif mitt under mödor och sorger löser sin heliga uppgift med en hänifvenhet, som känner hvarken motvilja eler trötthet. Augustmi moder, då hon ryc ker sin son undan verldens förförelser ocl enom bön och tårar segrar öfver alla hin er, är en skönare bild än den mest exal terade nunnas. Icke i ett kloster, utan i den verkligt gudaktige fattiges hydda, som modigt genomkämpar kampen med det materiela lifvet, ödmjukt och förtröstande på Gud bryter åt sina barn det i hans anlefe: svett förvärfvade, genom bön och arbet helgade brödet, skulle jag tro mig möta de: kristliga lifvets högsta ideal, om detta lät sig finnas på jorden. Fit sådant lif är före trädesvis ett trons hf, och den som haft der lyckan och glädjen att öfverskrida ett 1c kamligen så torftigt, men till det inre si rikt hus tröskel, den skall icke motsäg mig, om jag säger att ingen helgedom pi jorden är närmare himmelen, Låtom oss nu öfverväga de förderflig: följderna af denna ka princip! Den för sta nödvändiga följden af denna grundsat om en exceptionel och öfver dygdens van liga mått sig höjande gudaktighet är den att det vanliga litvet derigenom förnedra: nedsättes till en låg prosa. Gäller familje lifvet som ett ringare stånd, så kan mar naturligtris lätt komma derhän at se ne på detta ringa stånd med förakt, sätta sig äfvar daotsamma och sj falllamlioheten