antydt att byggnaden skulle hafva blifvit illa och svagt uppförd. Man hade sökt och funnit tillfälle att orda om hvalfbågarnes! svagaste del, aktande sig noga att dervid förråda det ingen svag del — svag för sitt ändamål — funnits hos dessa bågar, förrän genom förmullningen, och att för denna deras svaghet var det vårdaren, men icke byggmästaren, som: bar skulden: ett särskiljande, hvartill fordrades en eftertanka, som man kunde hoppas icke alltid och allestädes vara för handen. Allt var således med nödigt förstånd uttänkt och med ordning uppstäldt. Men ?det torde böra anmärkas, att det på Drottningholm är omöjligt att få ihop en mängd folk? till snöskottning, och att derföre ?den större olyckan? hade under alla omständigheter måst inställas. Det synes då såsom hade man bort undvika att tillställa henne i berättelsen, särdeles när det är så lätt attinse det endast några få man, använda på måndagen, hade varit allt hvad som behöfts för snöskottningen på taket. Men ett försök borde redan här göras alt rädda yttre skenet, och detta försök var endast ett förspel, en påkänning af sina krafter, innan man 1 det följande gick bröstgänges mot sanningen. (Forts.)