itelter vestra sidan, dessa snömassor hade ytterlizare ökats genom nederbörden de tvenne nästföljande nätterna; så att äntligen tilläcklig tyngd för en något allmän, bågarnes fullständiga nedtryckning på byggnadens ena sida, i de förmultnade remstyckena, kunnat åvägabringas, och det länge motsträfviga astän i foten förmultnade takhvalfvet, så slutligen öfverväldigas. Jag bör då, redan här, orena mig med nämnde herrar i de slutord de gifvit sin berättelse, att den nu skedda blyckshändelsen kan anses såsom en försynens skickelse till afvändande af vida större olyckor. Men då de gjort detta utrop ef er alt hafva väl icke fullt uttalat, wtan blott under hand låtit förstå, att byggnadens konstruktion och UR LA ee skulle vara upphof till den skedda olyckshändel: sen, så skall jag i det följande, ytterligare in hvad som redan är gjordt, och gjordt under hrr Ståls och Söderlings benägna medverkan, bevisa att denna deras anspelnin ir lumpen och i allt sanningslös. Jag ska :ydligen ådagalägga, att upphofvet till ridhusbyggnadens. slutliga nedstörtande är försummelse och vanvård hos dem, som tillsynen och vården öfver denna byggnad ålegat, samt försummelse och brist på sakkännedom hos dem, som haft le årliga besigtningarne sig anförtrodda. Det måste falla nn hvar i ögonen att hrr Ståls och Söderlings berättelse är från början till slut en föga förtäckt försvarsskrift för de vederbörande, till hvilkås embetspligt det hört, att hafva inseende öfver och vård om tr och den. Detia nit att sopa igen har till och med gått så långt, att det icke :ens dristat lemna oöfverskyld uraktlåtenheten att bortskotta från byggnadens tak de hopade snömassorna, hvilken uraktlåtenhet man dock hör, såsom nyss sades, komma öfverens att anse såsom en försynens skickelse till-afvändande af vida större olyckor, eftersom le, hvilka hade inseende öfver byggnaden, icke änmv hade upptäckt förmultningen i takhvalfets fot, och icke heller förstodo huru denna skada kunde afhbjelpas. Men öfver allt, der sakförhållandena borde leda uppmärksamheten på inscendet öfver och :ården om byggnaden, ådagalägger berättelsen mu stor belefvenhet att alltid bjuda en kappa ät den nakna sanningen; en kappa af falskt sken. Så mötte äfven den åsidosatta snöskottningen denna belefvenhet, och blef bemanttad i följande ordkram: Det torde böra anmärkas, att än om i onsdags ler tidigt på morgonen i går snöskottning nade företagits, är likväl icke sannolikt, att husets nedramlande kunnat derigenom förekommas, hvaremot en ännu större olycka möjligen blifvit leraf en följd; ty, i betraktande af de på taket hopade väldiga snömassor, hade för snöskoettninsens verkställande på kort tid erfordrats en mängd Ik, som förmodligen börjat skottningen närt takfoten och sedan småningom flyttat sig akåsen. Härigenom hade beningen blifvit ännu mera ojemnt fördelad och clativt större närmast hvalfbågarnes syagaste del, hvarföratan belastningen ökats med aärbeiarnes tyngd; så att nedstörtningen möjligen påskyndats och de på taket varande arbetarne omkommit eller blifvit svårt skadade. Mun ser hvilken stor rol de tvifveltulle uttrycken icke sannolikt, förmodligen och möjligen här spelu. Endast med dem sunde man våga yttra, det man genom at: cke skotta, och det deraf följande byggnadens nedstörtande, skulle hafva, nu åter, und: sålt en ännu större olycka4, nemligen devas som skulle hafva skottat. — Blott så kunde man uppstylta en skräckbild om lifsfara, der intet lefvande befann sig, — en bild, hvar: ändamål var att bortskymma den ifrågavarande. uraktlåtenheten. Den skengrund, som sticker fram i hvarje ord af denna försvarstalan, är allt för aumärkningsvärd aw icke här börs något närmare belysas. Berättelsen hade, såsom ofvan intagna ut drag visar, kort förut uppgifvit att, enligt hvad af flera på stället boende personer upp lystesX, det egentliga snöfallet, eller det hvara: slora snömassor höpat sig, hade egt rum Xsöndagen och natten till måndagen; men att dessa massor hade ytterligare ökats ge nom nederbörden de tvenne nästföljande nätterna. Och omedelbart derpå tillägges: hvarföre ock regementskommissarien Thim. som i tjenstgöromål vistades på Drottning: holm, lärer tillsagt att snöskottning från taket skulle verkställas. Men när snöfallet alltjemt fortfor hade ännu i går morse sådan skottning icke företagits, då vid pass kl. Y, 10 förmiddagen (torsdagen). Staket plötsligen nedstörtade. Här är således en tvetalan. Först säges att det icke snöat måndagen, tisdagen och onsdagen, utan blott nätlerna till dessa dagar; sedan. heter det, att Ssnöfallet alltjemt fortforX. Hvarföre denna motsägelse af det som at flera på stället boende personer upplystes, om ej derföre att uraktlåtenheten att skotta, under hela tre dagars uppehållsväder, skulle, medelst den sednare berättelsen, öfverskylas? Och dock, hvad kunde väl hafva hindrat att på samma tid skotta, om än snöfallet hade fortfarit? Borde man då icke annorlunda hafva kommit till betraktande af de på taket hopade väldiga snömassorX, än för att bruka dem till svepskäl, när man behöfde sn att för 4 snöskottningens verkställande kort tid erfordrats en mängd folkX. Skulle på. tre dagar intet vidgöras, för att nödgas verkställa på kort tid och dermed få behof af en mängd folk? Men hvarföre då så nödvän digt en mängd folk? Ack jo! deras ttyngdt behöfdes för att kunna säga, att af denna Cnedstörtningen möjligen påskyndatst, Och hvårföre-skulle: denna mängd: folk hafva sförmodligenbörjat skottningen närmast takfoten och sedan småningom flyttat sig längre upp;emot takåsenX, der inga snödrifvor funnos?; Hon skulle det, för att kunna Somkomma -eller ;blifva svårt skadad; ty takåsed .var 41 fot öfver marken, men fältet der snön låg mindre än 30 fot, en skilfad som icke är att förakta, då fråga är om att slå ihjel sig, — det oberäknade att detta ändamål kunnat. förfelas,. om Smängdent fått falla med ochi de väldiga tnömassnrna.bkor-—-—rru-let 407