sin makt; men just detta vilja vi finna så motsägande, att något stadgande, det tidsmedvetandet eller tidsförhällandena förmena att gälla de facto, likväl skall kunna de jure icke blott stå qvar, utan till och med återupplifvas. Möjligheten af en sådan motsägelse i här ifrågavarande ärende förklara vi sålunda, att taloch tryckfrihetens för trånga begränsning tvungit dem, som i religiösa och kyrkliga frågor vågat taga till ordet, att uttala sig så halft eller så otydligt, att de föranledt månget missförstånd eller misstag rörande sjelfva saken, hvartill kommer att kyrkan tortfarande och envist gjort anspråk på gudomlig ofelbarhet och okränkbarhet, under det att tiden likväl förmått eller tvungit kyrkan till många eftergifter, framförallt ;sälunda, att åtskilliga dogmer, eller kyrkligt symboliska konseqvenser, med hvilka tiden icke längre vill förlika sig, bedrifvits eller utlagts mindre öppet eller mindre strängt eller mindre fullständigt eller likasom i tysthet fått bortfalla ur de oinvigdes religiösa föreställningar. Detta har förledt mången att tro, det titens föreställningssätt också vore våra symbolers; andemening, hvilket åter haft till följd att numera endast det mindre antalet tordevhafva gjort sig riktig reda för hvad den kyrkliga och symboliska luterdomen egentligen är. Den religion; som lefver i folkets tidsmedvetande; är med ettvord i mångavfall en helt annan än den, som föreskrifves af kyrkans symbola. Lagen i och för. sig rättar sig efter symbolen, dess tilllämpning deremot måste i någon mån och alltmera rätta sig efter tidsmedvetandet, och sålunda uppkommer den ofvan antydda motsägelsen: Endast en mera omfattande tryckrihet förmår afhjelpa eller godtgöra den okunnighet eller brist på sjelfpröfning, som har denna motsägelse till följd. Så vida man är mån om att befästa aktningen för menniskans högsta angelägenheter, så bör man med afseende på dem lagstifta i samidens, icke i en längesedan förgången ti anda. Samtiden har ingen benägenhet för att skatta kyrkans intressen högre än menskighetens.