Den nya Religionsfrihets-stadgan. Utkast till ea kritik. Till Redaktionen af Aftonbladet! Det är redan trefjerdedels år sedan de 5. förordningar, genom hvilka en utvidgning i religionsfriheten afsågs, blefvo promlgerade, och det torde då icke vara för digt att underkasta den nya religionsstadga i sålunda erhållit, en granskning, för att utforska, huru mycket genom densamma blifvit vunnet i toleransens intresse och göra det klart, på hvilken punkt vi i detta hänseende nu legaliter belinna oös. I inledningen till densamma säges, att kongl. kungörelsen af den 24 Januari 1781 skall genom den vara upphäfven. Men den, som har mod att göra sig reda för, huru bedröfligen litet blifvit under de sednaste, eljest för eivilisationen så fruktbärande 50 åren, för andlig frihet och den religiösa fördragsamheten vunnet, han bör punkt för punkt jemföra den nya stadgan med nämnda kungörelse. Landsförvisning-straftet, hvilket visat sig icke kunna användas, och derföre väckt ålöje lika mycket som förargelse, har blifvit ersatt af böter och fängelse: men till och med det har för särskildta tall blifvit bibehållet med afseende på den, som icke är svensk medborgare. Med afseende på förlust af embete eller tjenst eller åtskilliga medborgerliga rättigheter för den, som affaller till eller utsprider villfarande lära, hänsar den nya stadgan till grundlagarne, liom vågade den dock icke tala lika öppet åk, som kungörelsen af 1781, eller likam ville den för de med saken mindre bekanta låta påskina en frihet eller liberalitet, hvilka den i sjelfva verket hvarken tänker medgifva eller ådagalägga. Tage vi i betraktande de särskilda pararaferna, så finna vi redan af den första, att råga är allenast. om kristna trosbekännare af annan lära än den rena evangeliska, och till och med om sådana, som vilja förena sig i församling4. Äro de icke nog talrika för alt nig niing, eller hafva de icke tillräckliga medel ordnad och så dyr I denna sladga iycl Y nåden betr de väl således icke få hoppas något erkä nande eller kunna om tillfälliga gudstjenster eller religionsöfningar sig förena, och man gör således sträng skilnad icke blott emellan kristna och hedningar, utan äfven emelJan kristna och kristna. Här borde man dock besinna, att alla de många kristna trosfrämm