mo dt fot LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO. Jag tillägger några rader för att.berätta er att jag nu suttit för mittporträtten gång. Det-var oändligt roligt ochräckte. ej mindre än två och en half timme, inberäknadt hvilostunder, prat, skratt, sång och sådant mera. Hur treflig han kan vara, då han vill! Jag trodde att om han hade ettfel, så var det att han var för allvarsamymen han är det inte alls. Att se hans mimik, då han utför fantoecini av nafurel, att höra honom SRPSRa Paeqåins oeh Mattorios qvicka infall eller läspa som Fartaglia, är det kostligaste skådespel man kan bevittna. Tant var blå i ansigtet. och jag skrattade tills jag gret, ehuru Gud skall veta, att jag såg muen ut. tillräckligt, då jag först satte mig. Han erkände sedan att han hade märkt det och straxt beslutat att försätta mig i rätta sinnesstämningen för att blifva atbildad: och han lyckades, ty det ätomöjligt ätt vara ond på denna utomordentliga, otämda romare. Mitt porträtt blir vackert; jag tror nog ändå att han hade rätt; det får nu vida mer karakter, än om jag hade varit klädd i min hvita sidenklädning. En af hans ideer är att ett oupphörligt samspråk bör ega rum mellan honom och den som sitter, detta anser han vara enda utvägen att uppfånga det obesvärade, naturliga uttrycket i ettansigte, och att de flesta porträtter få sitt stela, tr ekliat uttryck, just emedan detta ej till räckligt iaktiages. Mitt bör då åtminstone i detta fall icke misslyckas; — ack, huru vi pratade om konst, natur, litteratur, musik; Cl Se A.B. nit 150—154, 155, 157—159 och 162. C