rensen paa Eventyr, ny original Studenter comedie i 4 Acter med Sange og Chor. Då jag med intresse deltagit i de dra matiska försök, hvilka äfven hos oss fö samma ändamål varit å bane, kan du lät finna mitt deltagande för student-teatern Köpenhamn. Du torde väl icke blifva ut tröttad af min redogörelse för aftonen. Salo:agen i Folketheatret, der spektak let försiggick, är smakfull och rymlig, lik nar nästan en cirkus, hvars arena man för. vandlat till paterreplatser. Ouverturens för sta toner voro rent skandinaviska: Fadei Bergström stäm upp och klinga, öppna krå. set för bröst och bringa.? Melodin var väl instrumenterad och mycket roligt varierad fö olika stämmor; den öfvergick sedan till andra melodier, hvilka buro den omisskänneliga prägeln af folkvisor eller musik af motsvarande friskhet och sanning. Ridån gick upp. I första akten är scenen ett borgerligt rum med qvällsvardsbord. Familjen Sörensen, pappa, mamma, dotter och nevö (kurtisör, förstås) inträdde, åter under Bell nans ledning YKäraste bröder, systrar och vännerX, och satte sig för att intaga aftonvarden. Efter ett något långt, men lifligt och anspelningsfallt samtal, hvarvid publiken deltog med oupphörliga skrattsalfvor, dem den ofta bestod för nästan godt köp, kom en friare, gynnad af föräldrarne, men naturligtvis icke i mamsellens smak... korg... Alltnog — en temligen lång inledning, den alla nybörjare pläga bestå. Denna brist var likväl här mindre kännbar för den okonstlade munterhet, hvaraf det hela var uppburet, och genom det särdeles skickliga spelet. Handlingens gång fördröjdes äfven genom en annan nybörjaresynd — ett öfverflöd på kupletter, deraf man bestod oss hela 7 numror i första akten. Ändtligen hann stycket till sitt ämne: brandsignaler gåfvos, pipor och trummor hördes. Hr Sörensen, brandeapitain paa Ohristianshavn4, blef afhemtad afsitt brandkompani, hvilket i brådskan dock gaf sig tid att sjunga en kör om flera verser. Sörensen tog på sig uniform, erhöll en munduk af sin gumn:a och begaf sig åstad, under brandkommandots modiga sång. Andra akten visar samma rum i nattligt mörker: Sörensen och hans Sancho, en PE RS tit. Skröder, som är ett oundvikligt tillbehör vid alla eventyrt, återkomma från den lyckligen släckta eldsvädan. De stärka sina medtagna krafter ur en flaska, hvars innehåll de finna ytterst välsmakande. BSkröder berättar, att han på sätt och vis stulit den från sina hyresgäster, studenter, hvilkas matskåp han nödgats anlita, då han icke kunnat få sig någon styrkedryck af sin knarriga äkta hälft. Den okända drycken har snart öfverväldigat hjeltarne, som jemväl insomnat. Melodramatisk tremolo ... magisk belysning... en ande uppstiger... I patetiska verser meddelar han sig egentligen vara hemma i Himalayatrakten, men att han funnit det tråkigt bland egennyttiga engelsmän och drömmande hinduer, hvarföre han nu skaffat sig ett nytt residens — som är treenigt. Trenne folks angdomsskaror stå under hans be kydd: i unds, Upsalas, Kristianias och Köpenhamns stu.dentblusningar försiggå ej utan honom — han är Banko, den förträtfliga punschens ande. Han mäste hämnas på herrar Sörensen och ,Skröder, emedan de druckit hans gåfva som om det vore simpelt Braendeviin, och hen låter dem såsom straff försättas i drömmen till forntid och efterverld. Anden försvinnet. Scenen visar Amager för 1000 år sedan. . Sörensen och Skröder uppträda, förvirrade. De gripas af vikingar och föras till ställets herre. Man ser nu en — om jag så må säga — karrikerad framställning af första sångens sceneri i Kung Fjalar, de grå och kraftiga kämparne sitta kring bordet, drickande ur horn och sjungande en högtidlig, klangfull sång; en respektabel eldbrasa flammar framför dem midt på golfvet. De fångna framföras, examineras, undfägnas med hederligt ovett för kristendomen, som de fördömda tyskarne våga utbreda på Danmarks landamären.4 Handlingen är något slipig och samtalen stundom lama; det är ej så godt att skämta med den ärevördiga forntiden. För att nu komma ur denna svåra oreda, låter författaren Skröder antända sin cigarr vid det vördade bålet, för hvilken blasfemi våra turister dömas att störtas i hafvet. Oaktadt man ieke kan förbigå bristerna i styckets utvecklingsgång, bör jag icke underlåta att påpeka författarens förtjenster med afseende å hans hjeltars hållning, som städse bibehåller sin naiva godmodighet och icke kan respektera de för dem främmande gestalterna. Men vi lemnade våra bjeltar på väg till hafvet. De bortfördes ganska rigtigt för att undergå straffet, men vakna i tredje akten i hr Sörensens matsal. Allt var således en dröm. De taga nya klunkar ur flaskan och somna åter. Nu komma vi långt in i framtiden. Turisterna blifva försatta till en hafsstrand; de möta der der en lumpsamlare, tusen och trettio år gammal, efterträdare till den ryktbara Jerusalems skomakare. Han har varit med då Danmark förkrossades af det mäktiga Tyskland och sedan, likt sin judiska broder, irrat omkring såsom sitt fosterlands symbol. Sina med Danmark förknippade öden berättar han i kupletter efter den Arkadiska prinsens odödlioa svanesång. Våra