teligen. bör vara, nemligen grundadt på ge mensamma intressen och inbördes förtroende. Skåda vi oss nu slutligen litet omkring i det enskilda eller sällskapslifvet, för att taga Treda på, hvari den egentliga skilnaden emelJan en herre och en bonde ligger, eller hvarföre den förstnämnde numera så kallas med ett slags uteslutanderätt, så tillstå vi, att på den punkt, dit den allmänna civilisationen i vårt land nu hunnit, gränslinierna emellan de särskilda samhällsklasserna äro så hårfina eller, rättare sagdt, så öfvergå i hvarandra, att entbestämd klassifikation blir med hvarje dag allt svårare, om icke rent af omöjlig. Hvad först den förmenta rättigheten att kallas herre beträffar, så är den helt och hållet usurperad eller, om man så vill, sjelftagen af hvar och en, som behagar taga sig den. Lagligen torde den icke hafva tillhört några andra medborgare i samhället än medeltidens riddare, hvilkas hustrur ock ensamma buro hederstiteln fruar. Då vi säga lagligen, mena vi icke dermed någon sträng juridisk rätt, utan en sådar som slutligen blifvit häfdvunnen genom vedertaget bruk. Att de allsmäktiga aristokraterna under medeltiden titulerade sig rikets herrar, hafva vi på annat ställe an fört, äfvensom det af statskalendern är bekant, att den ännu bibehållna excellensvär digheten, som utdelas genom kunglig nåd. gör anspråk. på samma stolta utmärkelse — om det kan ligga någon utmärkelse deri at! benämnas för hvad man icke är. Hvad her retiteln för öfrigt vidkommer, veta vi lika litet, som vi tro att någon annan gör det. hvar den rätteligen skall börja, hvilken som kan anse sig lagligen befogad att göra an språk derpå, eller huru långt den nu för tiden skall utsträckas. Och då förhållandet i sjelfva verket så är, att det är en finare eller gröfre rock eller hatt, hvarpå rättig heten till herrenamnet nu hufvudsakligen Ern grunda sig, torde det slags stäåndsskilnad, hvarpå den gamla bekanta indelningen i Xbättret och sämre? folk hittills stödt sig, numera vara faktiskt upphäfd, enär hvar och en nu för tiden kläder sig efter råd och lägenhet, tycke och smak. samt det således är förmögenheten, som uppdrager den väsentligaste gränsskilnaden i sällskapslifvet, likasom det är förtjensten, som gör det i afseende på det medborgerliga anseendet. Att många tomma anspråk utan grund ännu qvarstå, vilja vi visst icke bestrida; men vi tro med visshet, att dessa anspråk skola med hvarje dag som gär befinnas alltmera ogiltiga, och att den enda rangrulla, som-har hopp att ega bestånd, åtminstone vinna erkännande och aktning hos allmänheten, är den, hvarpå den fortgående upplysningen skrifver hvarje timma och stund, och som, i stället för att uppställa konstlade råmärken emellan samhällsmedlemmarne och fjerma dem ifrån hvarandra, småningom sammanför och närmar dem, till följd af den växande ståndscirkulation och klassblandning, hvilken inga bördsfördomar numera mäkta att återhålla. Så tro vi ock, att den mera skenbara än verkliga skilnaden emellan herre och bonde är på god väg att upphöra, och med den alla de frön till misstroende och bitterhet. som så mången gång till det allmännas skada splittrat i grunden gemensamma intressen. Den svenska bonden, den fordne odalmannen, behöfver ingen särskild herretitel för att häfda sitt anseende, som stöder sig på andra grunder, än flärdens och fåfängans; och anser han sig böra antaga herrenamnet med den finare rocken, så veta vi heller icke, hvem som eger att förmena honom denna benämning; ty han var dock onekligen den förste herren i vårt land och torde i sjelfva verket vara lika friboren, som någon annan, hvars anor blifvit förevigade genom sköld och hjelm. Nog hafva de framstående hjeltarnes bedrifter blifvit -tillräckligt inristade på häfdens blad, men man har icke lika troget ihågkommit, att det icke var härföraren ensam, som vann slaget, utan blott i förening med .de djupa leder4, som kämpade vid hans sida. Och sannerligen — göres det behof at anor, för att ega anspråk på herretiteln. så saknar icke svenska allmogen sådana af främsta och ypper sta slag! Tusenåriga försakelser, oupphörliga strider med en jernhård natur, oräkneliga uppoffringar för det allmänna bästa och otaliga blodsoffer på ärans fält, torde nå got så när kunna uppväga de anspråk, som grunda sig på en pergamentshandling från fjortonde eller femtonde seklet, att icke tala om dessa adelsdiplomer af gårdagen, till följd hvaraf medlemmar af den närvarande generationen sägas hafva blifvit upphöjda öfver sitt förra stånd. Kunde i och med riddarevärdigheten och herrenamnet äfven utfärdas fribref på dygd och förtjenst, då borde bondeståndet med afundsjuka betrakta herreklassen. Såsom förhållandet lyckligtvis nu redan är och allt mera blir, betyder namnet föga, mannen allt. UTRIKES. FRANKRIKE.