det är Italien, som genom sin nye konung bringar Svenska nationen sin helsning; det är den herrliga halfön i Söder, detta land med de ärofullaste minnen, med de mest lysande förhoppningar, som nu räcker sin hand åt den Skandinaviska halfön, denna jord, som aldrig fostrat, som aldrig kommer att fostra annat än fria män. Emottagom derföre med djup erkänsla detta dyrbara aktningsbevis, och låtom oss genom våra sympatier på denna internationella fest ådagalägga, att det äfven i Sverge finnes ädla hjertan, som högt klappa för en stor sak! Men innan jag föreslår denna skål ber jag er, herr markis! att få tillägga några ord på detta sköna språk, som var Dantes, och som är Victor Emanuels och ert eget; — och jag vågar hopas, att de kära hemlandsljuden, äfven från venska läppar, icke skola förekomma alltför sträfva, alltför missljudande. Gran tempo giå, å noi era in mente Quel bel paese, dove afflitta e stanca, Si dibatteva la pia nobil gente. Ora non piu! altiera giå e franca Libera e rinata si risente Sotto i tre colori e croce bianca. Valza un gride giå di riva in riva, Viva PItalia liberata, Evviva! Viva Colui, che tutta Italia onora, Che tanto opröd col senno e con la mano; Spada dItalia risplendente ognora Il r galantuom, Palto sovrano. Al suono del suo nome si rincuora Ogni diviso popol Italiano; Riunendosi å Mui in vita e in morte, Viva Vittorio Emanuele, il Forte ! Markis Torre-Årsa svarade med att föreslå en skål för konung Carl XV. Han ville, yttrade han dervid, begagna sig af det af den föregående talaren gifna exemplet och uttrycka sig på italienska språket, hvilket, såsom varande hans modersmål, för honom bäst egnade sig att tolka de känslor, af hvilka hans hjerta öfversvallade i detta ögonblick. Efter att, med afseende på den nyss föreslagna skålen, hafva om sin ärorika monark yttrat några ord, uttryckande! en varm och värdig hyllning, fann han i de vänskapliga förhållanden, som ega rum mel-; lan honom och. vår konung, en anlednin att öfvergå till uttryck af vördnad för H. M. konung Carl XV, hvars skål han bad att få föreslå. Denna skål dracks efter afsjungande af folksången. Baron A, C. Raab tog derpå åter till: ordet och yttrade på franska följande: Det varma intresse vi redan uttalat för konungariket Italien och dess ädle mönark skulle i sig sjelft utgöra anledning nog för oss att egna deras Lt an vår hyllning, äfven om han icke så mäktigt som h. exc. markis Torrearsa ingripit i de ärorika tilldragelser, som beredt konungariket Italien dess nuvarande författning. Huru, mycket större skäl dertill framställer sig icke nu för oss, då vi i honom se en man, om hvars egna utmärkta förtjenster ryktet spridt sig till Europas aflägsnaste länder. Hr markis Torrearsa! Ni har såsom en verklig ädling uppfattat betydelsen af de pligter, till hvilka eder höga börd manade eder. Härstams mande från en af Siciliens mest lysande slägter, har ni alltid vetat .att betrakta de stora egenskaper, hvarmed försynen utrustat eder, såsom idel förbindelser att lösa för befrämjande af edert fäderneslands frälsning ur tyranniets bojor och lyftning till den ära och det välstånd, hvartill naturen synes hafva ämnat detsamma. Ni har helgat edert lif åt detta stora mål och ni har lyckats att ernå det. Tretton år ha förflutit sedan ni stod främst i styrelsen för Siciliens kraftfulla innebyggare, hvilka då för en tid hade lyckats lossa sina fjettrar, ehuru de, i saknad af det stöd samtliga italienska folken sednare gåfvo dem, nödgades, efter ett kort andrum, åter böja sig under despotis mens jernok. Eder fosterlandskärlek hemtade endast ny näring af motgången. Vi återfunno eder bland de främste i ledet af Italiens store män, då tiden var kommen, då despotismens timma var slagen, då försynen hade i sitt allvisa råd beslutat frihetens seger öfver förtrycket. Ni utöfvade då ånyo det största inflytande på edert fosterlands öde. Diktaturen blef eder anförtrodd för den korta tid, som erfordrades att organisera styrelsen — icke mer under despotismens godtycke, utan under lagens skydd. Det är för oss en dubbel anledning till glädje att emöttaga eder, hr markis, då vi i eder icke blott helsa den förste representant, som konungen af Italien tillskickar oss, utan ock erfara en erinran om de tider, då normanderna slogo ner sina bopålar på eder blomstrande ö. Måhända helsa vi i dag i denne vår vördade gäst en aflägsen stamförvandt, en våra förfäders ättling. Vi älska att så få tro, emedan en inre känsla drager oss till eder, och vi skulle ingenting högre önska än att den hos eder må finna återsvar. Mina hertar! Jag gör mig förvissad om edert bifall, då jag här å allas vägnar uttrycker vår sanna tördnad för hr markis Torrearsa — vår. synnerliga glädje öfver att få se honom hos oss och våra varmaste välönskningar för hans lycka; och välgång, som stå i så innerligt, så nära samband med och beroende af Italiens öde. Markis Torre-trsa tackade i några få ord med älskvärd blygsamhet för den honom bevisaae heder. Hr P. R. Tersmeden upplyste ätt det var öfverste Hazelius som erhållit och emottagit uppdraget att utbringa skålen för Garibaldi. Förhindrad, genom den olycka som nyligen drabbat honom, att personligen närvara vid denna fest, hade-han likväl på sina vänners anmodan ej velat undandraga sig att lemna en gärd af sin aktning och beundran för den store frihetshjelten, och det var från sitt plågoläger som hr Hazelius nu sändt det tal, hvilket hr Tersmeden blifvit anmodad att uppläsa, och hvilket här nedan i öfversättning återgifves:l När man firar förverkligandet af en id, fins ingenting ädlare och rättvisare än att hembära sin hyllning åt de män, som försynen låtit befrämja den. Det är för den man, hvilken mer in någon annan verkat för den stora tanke, som föranledt er att här samlas, mina herrar! jag har iran föreslå en skål. Är det då verkligen sant att den utmärkte anföraren för de frivilliga har en så stor andel i le resultater vi beundra? Ja, visserligen! — I erinren er utan tvifvel, mina herrar, att konung Victor Emanuel och hans minister — den store statsman, hvars bortgång är en sor; eanledning för hela Europa — ansågo Garibaldis förejag öfverdådigt och stridande mot folkrätten samt ,. ticielt nförslinropa ogillade det. Han företo; sältdes expeditionen till Sicilien på egen ris och fara, och om han misslyckades hade han cke att vänta sig en besegrad soldats öde, utan Et te gl frn fe bn EN Fn kl fr ÖN