åt TR TA TE MS be ste RS Ar AN EPRITLR städse skall se Sverge vid sm sida. Hvarje nationalitet, som reser sig mot sina förtryckare, eger våra sympatier. Om de uttalat sig kraftia för Italien, har det skett derföre, att detta and har de rättmätigaste anspråk på vår erkänsla, ty vi ha ieke förgätit hvad det verkat för menskligheten. Det är från Italien, som den romerska civilisationen utgått för att eröfra barbariska länder; det är från Italien, som kristendomens ljus utbredde sig öfver verlden, då Rom i sin allmakt hade förqväft friheten; det är i Italien vetenskaperna haft sin vagga, och detär der de funnit en fristad, då annorstädes ingen sådan stod att finna; det är i Italien skaldekonsten haft sina höga, sina gudomliga ingifvelser; det är i Italien de sköna konsterna nått sin högsta blomstring: Italien är det första land, som insett handelns civiliserande makt, som aldrig uppenbarat sig mera storartadt än i republikerna enedig, Genua, Pisa. Om Italien sent inträder i de konstitutionella staternas krets — och i våra dagar gifves icke mer någon storhet utan frihet — så inträder det likväl der på ett sådant sätt, att de gamla konstitutionella staterna måste buga sig inför detsamma; det inträder der på ett sådant sätt, att de folk, som ännu afvakta sin frigörelse, grunda på detta land de rättmätigaste förhoppningar, ty vid det I hafven arbetat för eder sjelfve, hafven arbetat äfven för dem. Genomträngda af beundran för Italien, önska vi lifligt att det må kunna fullbilda sig, för att begagna ett uttryck af Cavours värdige efterträdare, och komma i besittning af allt som tillhör det, af Rom, af Venedig. (Lifligt bifall.) Sverge önskar ingerting högre än att få gå sida vid sida med Italien. De båda länderna äro åtskilda, det är sant, åtskilda af detta Tyskland, som icke blir fritt förr än det blir rättrådigt, förr än det inser hvar det har sina gränsor i söder såväl somi norr, mot Italien såväl som mot Skandinavien. Mellannationer liksom individer, som älska och högakta hvarandra, finnes icke något afstånd. Må derföre de båda länderna gå hand i hand, må de hysa samma kärlek till friheten, samma sympatier: för de förtryckta folken, samma sträfvanden i allt och, hvarföre icke, äfven samma intressen. Men det är tid att jag slutar. Måhända har jag redan talat alltför länge, men ämnets storhet nn —mAA HAC PO YT mn AA MA Dr Mc Mtva M har hänfört mig. Blott två ord innan jag tyst; nar, men dessa ord gå från djupet af våra hjertan: Lefve Italien, Lefve Italien ! a Denna skål, som ofta afbröts af bifallsrop, framkallade det lifligaste jubel ochf dracks med entusiasm. Till denna skål afsjöngos följande verser, på melodien Du gamla, du friska, du fjellÅ höga Nord: g Italia! madre deröi, å Te sj Un brindisi ora facciamo; : Nel ultimo Norte, sai ben il perche, D Con giubilo Te salutiamo. Ig Risuonerå di quå n Un grido sino in lå: f Viva IItalia liberata, Evviva! E Vincesti i nemici, 0 popolo re! E savio dopo la vittoria 1 Vincesti Te s:esso; nel mondo non vå Ih Trionfo maggior, pid vera gloria. hn Ebbene, guarda in su! ES Ne lutto avrai pia; i Altiero fra ib popoli avvanza! e Onore ai prodi, ai saggi onor! d Onore al gran popol Italiano! h Accetti, Italia! Iomaggio del cuor, h La Svezia or Ti då la mano. Giurato il patto giåd a Per sempre ci starå el Cosi fra due libere nazioni. sl Markis Torre-Arsa tog derpå ordet och R yttrade på franska, att ban städse haft sic ge, bekant, att Sverge var ett fritt land, ochle från det första ögonblick han satte sin fot mr på den svenska jorden hade han funnit be-(ti sräftelse derpå. Han visste äfven, att Sverze kämpat för sin frihet. Derföre, då Ita-Åk ien gjort sammalunda, häde det endast följ: 1 ru 3verges föredöme. Talaren höjde sitt gla: 1g ör ett: Lefve Sverge! 5 je Herr P. R. Tersmeden erhöll derpå ordet la och föreslog på franska en skål för ko-Jb ng Victor Emanuel: g Det ärofulla uppdrag man gifvit mig att här -olka den djupa vördnad och den lifliga beunIran, som vi alla hysa för Italiens höge suverän. skulle jag ha ansett vida öfverstiga mina krafter, såframt jag ej hade varit öfvertygad derom. att hvarje, ord, utgånget från ett af hänförelset lifvadt hjerta lätt inner vägen till andras hjertan. ifven när i orden intet Spår af vältalighet förnimmes. . Det är en sådan öfvertygelse, som i detta ögonblick gör, att jag räknar på öfversende af E. E. och af eder M. H.! ä Om det i allmänhet icke gifves någonting mera idelt, mera storartadt än att egna hela sitt. lifi it genomförandet af en stor id, åt en af dessa ideer, hvilka omskapa verldens utseende och fol-; kens öden, så är det med en ännu mera stegrad; beundran man finner en sådan mission utförd af en konung, en af dessa få, hvilkas hela bana varit ett i sanning konungsligt lif. Detäringen som icke vet, ingen, som vågat förneka, att konung Victor Emanuels lif varit ett sådant. Och den stora id, som utgjort målet för alla hans sträfvanden, alla hans handlingar, var icke blott hvad man vanligen temligen sväfvande benämner folkets väl, utan någonting oändligt mera bestämdt, nemligen den heliga uppgiften att frigöra sitt land från främlingars ok och förena de spridda lemmarne af en ädel stam i en enda stark och fri nation. Genomträngd af denna id, gick han att gjuta sitt blod på den lysande segerdagen vid Goito: man såg honom derpå manhaftigt, kämpa på slagfältet vid Novara, der allt gick förloradt utom äran och hoppet om en rep framtid; och slutligen vid Palestro, der sjelfva zuaverna, de tappraste bland de tappra, förbländades och nästan häpnade vid åsynen af det okufliga modet hos denne krönte fältherre. Men det är icke endast på slagfälten som Victor. Emanuel kämpat för befrielsen af sitt land, ä af. sitt stora fädernasland. Det gifves andra strider, M. H.! mindre glänsande måhända, men hvilkas lyckade utgång ensam bestämmer folkens framtid. Då efter det olycksdigra fredsslutet 1849 man såg Italiens öfriga furstar, den ena efter den andra bryta de heliga förbindelser de ingått med sina folk, såg man Victor Emanuel ensam, trogen sina eder, trogen den heliga mission han emottagit i arf efter sin fader konungen-martyren, egna sitt lifs hela verksamhet åt det stora pånyttfödelseverket. Men förjoc att kunna lyckas häruti, för att kunna hinna det höga mål han för sig utstakat, var det i främsta rummet af nöden att pånyttföda Piemont och förvandla detta lilla konungarike till en mönsterstat, till hvilken hvarje italienare kunde blicka upp likasom till en fyrbåk, belysande med sin välgörande låga Italiens hela horisont.