SLUCKELOLVI (CR 9 In Klagomålen från Estland. 1. Vi ha redan utförligare omtalat den bondedeputation eller de s. k. ?klagomän?, som hitkommit från den svensktalande befolkningen på Wormsö invid-estländska kusten. För att närmare kunna redogöra för deras klagomål måste vi till en början lemna en liten historik. Det är bekant, att under den tid, då Estland och Liffland voro under svensk spira, mycket gjordes för att höja dessa länder. Landets institutioner, ridderskapets politiska rättigheter och den tyska nationalitet, som här uppbar bildningen, respekterades, men tillika gjordes mycket för att höja och förbättra folkets ställning. Svenska regeringen höjde kraftfullt och på fullt allvar sin röst till de trälbundna böndernas bästa: den uppträdde såsom estiska och lettiska böndernas naturliga beskyddare. Under den store Gustaf Adolfs tid uträttades i detta hänseende mycket. Man sökte reglera böndernas arbeten och prestationer, som förut helt och hållet berodde af herrarnas godtycke. Kriminaldomsrätten togs ifrån herrarne och öfverlemnades åt offentliga domstolar. Bönderna fingo sjelfva rätt att såsom bisittare deltaga i lagskipningen. Universitetet i Dorpat inrättades och äfven härvid gjorde Gustaf Adolf afseende på den stora massan af landets befolkning: Bönderna, ?som man hittills lemnat utan undervisning, på det man tillika med kroppen äfven skul e göra själarna Nifegna?, erhöllo andel i och fritt tillträde till denna landets högsta bildningsanstalt och der anställdes till och med akademiska lärare i båda dessa språk. De följande svenska regenterna fortforo att sörja för landets och folkets bästa. Carl XI upprätthöll och genomförde med ifver Gustaf Ådolfs anordningar och tillade sjelf nya bestämmelser i samma riktning. Hade han fått lefva längre, så skulle utan tvifvel hans på förståndiga grunder uppgjorda plan till böndernas fullständiga emancipation blifvit genomförd. Han hann endast att fullborda de förberedande åtgärderna; genom de derpåsföljande krigsoroligheterna afstannade det sköna verket och genom den ryska eröfringen blef snart derpå hvarje spår af detsamma utplånadt. Allt kom åter tillbaka på den gamla foten, och öfver den frihetens morgonrodnad, som hade uppgått under den svenska tiden, hopade sig knfveriets moln allt tätare tillsammans. Hvad särskildt angår de svenska menigheterna i Estland, så voro de redan förut i besittning af personlig frit et, hvilken de bevarat så väl under det danska som under de tyska härmästarnes välde. De första historiska underrättelser om dessa ösvenskar visa oss dem lefvande under tyska ordens samt biskoparnes af Kurland och Ösel och abbotens af Padi skydd, stilla och fredligt, icke besvärade af någon godsherre och under lyckliga förhållanden, och de förvärfvade sig af den ene härmästaren efter.den andre bekräftelse på sina gamla friheter och privilegier. Dessa bekräftades äfven under den svenska tiden. Men då vid tyska trettioärakrigets tid kronoländerier började utdelas åt förtjenta officerare, uppträdde sålunda efterhand i dessa. svenska menigheter åtskilliga godsbesittare, som till en början endast gjorde ansprår på vissa afgifter af binderna, hvilka eljest skulle tillfallit kronan, men som så småningom började att sjelfva öfvertaga förvaltningen af sina gods och då jorde anspråk på att efter behag betunga fönderna med skatter och arbetsprestationer, hvarigenom de råkade i strid med de privilegierade bönderna. Svenska regeringen sökte då genom en mängd bref och resolutioner taga bönderna i skydd. Då under Kristinas tid bönderna på Wormsö och Nuckö klagade att;de genom oändeliga dagsverken utplågade blifva och uti grund förderfvade?, så bestämde hon genom ett bref af den 20 Nov. 1650, att hvarje mantal (Haken) skulle göra sex dagsverken i veckan med ett par oxar samt betala tre tunnor spanmål årligen. När Magnus Gabriel de la Gardie försålde godset Magnushof på Wormsö, så pålade han de nya egarne att icke betunga bönderna, utan i stället hjelpa dem, dock så att de icke blefve öfverhopade med skulder. Af ett riks rådsprotokoll af år 1685 finner man, att bönderna på Wormsö och Nackö åter klagat öfver oskäligt betungande. Tre bönder från Wormsö fingo då företräde inför konungen och det sittande riksrådet och der mundtligen utveckla sina klagomål. Konungen anmärkte då bland annat, att det vore klart att dessa böndår, ehuru svenskar, icke blefvo behandlade annorlunda än de estiska bönderna (hvilka konungen 1680 hade velat ge friheten, hvilket dock strandade på den estländska adelns envisa motstånd). Grefve Joh. Stenbock yttrade då bland annat, att om fordna konungar ha gi dessa bönder friheter och privilegier er i landet, för att locka dem till kolonisation der, så måste de ständigt bli i åtnjutande deraf, och att det vore en samvetssak att de svenska bönderna icke blefve behandlade såsom slafvar och boskap. Hela denna förhandling, som för öfrigt i många afseenden ger ett begrepp om. den osäkerhet och oklarhet, som tinder reauktionstiden rådde i afseende på de adliga godsen och deras rättsförhållanden till kronan och till sina underhafvande, ledde till utfärdande at koriung Carl XI:s skyddsbref af den 30 Sep