bekanta, men efter hvad vi inhemtat, lärerrymningsförsöket sålunda tillgått, att då fångföraren från Norrala skulle skjutsa en till 3:ne års fästning dömd fårtge till ko och fångföraren kommit i närheten af det s. k. Öratjern, hade fånnm börjat en brottning med sin vaktare, dervid åda fallit ur åkdonet. Som fången var fängslad med fotbojor lyckades det honom dock icke att undkomma, utan Takades det fångföraren att åter få sin man i åkdonet och vidare fortskaffa honom till Skog. Under tumultet hade dock såväl vaktare som fånge erhållit åtskilliga gröfre blodviten. — Filipstads Tidning berättar: Hos grufarbetaren Sven Lax, boende vid Yngshyttan, timade i våras följande sällsamma händelse. En natt, då alla slumrade utom ofvannämnde grufarbetare, hvilken var på arbetsförrättning i grufvan, blef en s. k. rotgubbe väckt af något buller, som föranlät honom att tro det ugglor var i måsen. Sakta uppstigande, smög han sig upp på vinden, men kunde ingen lefvandevarelse upptäcka, ehuru han alltjemt hörde samma buller. Lyssnande vid skorstenspipan fick han höra hvarifrån bullret kom, då han åter gick ned i stugan för att draga upp spjället, men förgäfves. Väckande mor i huset, rälslogs om hvad som var att göra, emedan han trodde att en ond ande eller etts. k. rå hade inqvarterat sig i skorstenen. Funderande en stund på saken, fattade vår rotgubbe mod och blef fast besluten att, om möjligt, befria sig från denne sälle. Han uppsteg i spisen, lyftade sakta på spjället, hvilket gick mycket trögt, så att han åter släppte för att hemta nya krafter. Nu gällde det. Tagande uti af alla krafter, hördes ett förfärligt flaxande; spjället flög upp, och ned i en, efter samma dag slutad bykning i spisen qvarstående lutgryta flög en tjäderhöna, hvilket så förskräckte vår rotgubbe och grufarbetarens hustru, att Fader vår och Herrans välsignelse i knäböjande ställning framsuckades. Under tiden förflyttade sig tjäderhönan från grytan och tycktes finna sig utmärkt väl i den varma askan. Efter slutade böneutgjutelser och åseende vidundret något bättre föll gubben i brtjusning och utropade: Ah, kära mor, de ä e tjärhöne. Hade förskräckelsen varit stor blef glädjen så mycket större öfver denna från himlen fallande läckerbiff. — Ifrån Arjeploug i Lappmarken skrifves den 1 Juni till Norrbottensposten: I dag få vi först härstädes börja såningen, emedan den verkligen mot vänligheten obetydliga snön dock i denna vår mycket sakta borttinat och derföre ännu all boskap måste stillas inne. Vid såningen företer sig på Arjeplougs prestebord det egna förhållandet, att pastor,, som har större delen af sin åker på tvenne i Hornafvan belägna holmar, måste isledes till desamma på släde medföra plog, ahl och åkerhärfva jemte behöfligt sädeskorn för sånings verkställande. Till den ene af dessa holmar är dock, i några mellan andra öar belägna sund med sina strömdrag, isen så svag och opålitlig, att det nog ofta inträffar det hästen med någon fot trampar hål non isen, så att det är, nästan med fara för ifvet både å folk och häst som detta såningsarbete måste ske. Stockvältningen och med ett ord allt, som hörer till ,åkerns ordnande under vårtiden, måste ock derföre på en och samma gång verkställas, ty efter ett par dagars förlopp lir det alldeles omöjligt att komma dit förrän båtledes. i För fyra veckor sedan freste härifrån den af hrr landtmätare, som längst härstädes för sina sjömätningar qvarstannade; han öfvergaf dock ör denna gång tanken på Lajsaåns uppmätning, men fulländade deremot sjön Uddjaurs NEpRE ning, och uppmätte vidare sjöarne Aisjam, BåtsNR stora och lilla Jutis samt flera andra i utistrakten belägna insjöar. Ifrån Arvidsjaur skrifves den 21 Mej till samma tidning: . Häruppe råder ännu full vinter, så att lap-patnå, som efter fem månaders bortovaro återommit till sina hemvist, kunnat åkande på skidor besöka kyrkan vid den nu tilländalupna stora högtidsdagen. Men om flertalet af den temligen talrikt församlade allmogen infunnit sig af än efter Guds ords hörande och saktamenfo RA JR af någon MM Pogtidsda: som under högtidsdafö betraktat de srma varelserna, gifva något elsedulinr att Tördagen blefvo de redan 8 a an sj ästa ast ragdande och fallände Personer; söda, an gel likaledes; annandagen, då Hattvärdssång hölls, något bättre, ehuru på eftermiddagen en och annan börjades SER a vind. Huru är såöjligt? to: n fråga. Nå dr ut för a a spirituösa dryckers EA lögn marken, och POL NET a minuterings-, ga änkningsställen : eles riktigt: 2 adorskljnlng finnes icke förbud. a åh 6 in icke är förbjudet, måtte väl vara tillåtet. Så lära väl åtminstone de resonera, som tillhandahålla allmänheten en. sorts-rusgifvande dryck under benämning af vin, hvilken utan afseende på dag eller tid öppet utminuteras å de vanliga, välbekanta ställena. — Läsaren torde erinra sig en notis sol! Si nyligen efter Illustrerad Tidning meddeade om ett möte, som hållits i Sollefteå i Norrland rörande bildandet al en skarpskytteförening, och dervid en prost — namnet nämnes ej, ehuru man lätt kunde gissa det — uppträdt på det ifrigaste emet saken. Samme prost har nu till Hernösandsposten insändt följande originella skrifvelse såsom svar på yttrandena i den nämnda notisen: Cedant arma Toge. Cie. Man vill hafva man ur huse under vapen emot mäktiga grannriken, att ej deras härar må våga härjande intränga i landet. . Men. värre äro väl de Ttiksfiender, som ej kunna träffas med kulor och krut, och derföre ej heller frukta för någor derpå anlagd folkbeväpnin De fienderna äro nemligen andliga, med veridsför udnin, Vs dä ann TE Harare gl folkfrihet till soldatlör Så pd Så 2 hjertegrund för krigarioodet pe a har man redan lemnat nog lösa tyglar, och det vill nu äfven bära vapen. Men om redan det tyellösa är vådligt; så ms a ön tellösa är. VÄGS, så måste väl det väpnade