frihet, med hvilken dess öde såsom verlds-: lig makt diskuteras af Frankrikes och Italiens kabinetter, är ett betydande tidens tecken.Det visar, att den mest vördnadsbju-: dande bland alla jordens dynastier måste i våra dagar gifve skäl för sin tillvaro och underkasta sigatt dömas från den allmänna nyttans synpunkt. .Påfven har åtminstone: lika god rätt till Kyrkostaten som sultanen: kan uppvisa till sina europeiska besittningar, och presternas styrelse kan väl näppeligen vara värre än pascharnes. Och likväl synes det sannolikt, att Ottomanniska riket kommer att öfverlefva den påfliga suveräniteten.. Skälet härtill är, att det förra erkännes våra en politisk nödvändighet, då den sednare deremot -befinmes vara ett hinder för en sak, som ligger Europas mest upplysta nationer om hjertat. Man kan ej heller med skäl påstå, att S:t Peters sednaste efterträdare enom egen ovärdighet eller dårskap vanhelgat den dem anförtrodda makt. Dennuvarande påfven är väl troligen så upplyst som en munk kan vara. Det är icke hans personliga underlägstnhet emot andra, hvilka burit tiaren i stormiga tider, utan den oföränderliga naturen af påflig despotism — systemets berömda oböjlighet — som kommer att göra dess ruin. Dessa konster, som förmådde inverka på äldre menniskoslägten, den sluga statskonst, som bragte den verldsliga diplomatiens hela klyftighet på skam, den nedlåtenhet och frikostighet, som fordom ansågs såsom ett lyckligt surrogat för frihet och rättvisa — allt detta har numesa förlorat sin kraft. Skandalerna i det moderna romarehofvet äro ett intet i jemförelse med dem man finner tecknade af Gibbon; de förolämpningar, från hvilka Napoleon III räddat Pius IX, äro en obetydlig et emot dem Napoleon: I begick emot en F hans företrädare eller Filip den:Sköne emot, Bonifacius VIII. :Profetian om påfvedömets fall, engång omfattad af hela Europa, håller nu på. att-med;, en förfärlig hastighet och regelbundenhet: fullbordas. Vidskepelsen kan väl aldrig: besegras af våldet, men förmår . ingenting emotförnuftet och friheten. De ider,. hvilka kommo i-gång under 16:de århundradet, ha visatsig för starka att kunna af traditionen kufvas. Presterlig statskonst har af den moderna civilisationen blifvit pröfvad till sin rätta halt, och jesuitismen, tillämpad på ett folks styrelse midt i 19:de århundradet, har omsider blifvigt lagd i vigtskålen och befunnen. alltför lätt.