Dr a Ara OD AN smådde tjensten och ej ville lyda herraväldet. Så visst som Gustaf Wasa sammanträngde i sitt bröst nationens ande, så förde han ock strid emot alla de krafter, som häfde sig hos samma folk Det synes såsom skulle dessa omdömen upphäfv: hvarandra. Verkligheten var, att Gustaf Was kämpade med orons andar, den slocknande medeltidens anspråk, som spjernade emot dödens udd, unionstidens sjelfsvåld som öfverlefvat sig. men denna strid är svenska folkets strid med sig sjelf. Här var en verldshistorisk epok, nya vindar blåste genom Europa, deras flägt nådde S-erge. Ett tidehvarf stod vid sin graf, en ny ande vaknar. Den anden tände först sitt lif i Gustaf Wasas bröst och svenska folkets arbetc för sin förnyelse var hans. Vill man förstå hvad detta vill säga, så blicke man tillbaka på den flydda tiden. Här hade varit en svensk samhällsor2.ng med allas borgerliga frihet, och konungen, det helas ledare och värn; den ordningen var söndergången, vär net brutet, Sverges regeringsform var villervallan med vexlande förtryck och sjelfsväld, men mera sjelfsvåld än förtryck. Detta måste blifva annorlunda, tygel läggas på sjelfsvåldet, strafi på förtrycket, ordning i villervallan och tronen resas. — Här hade under villervallan dock ett band, ett främmande, ett onaturligt, bundit svenska folket. Unionen, misslyckad alltigenom. häde nu omsider blifvit så beskaffad, att en ärlig man i Sverge icke gerna kunde vara unionens man. Men så ohjelpligt sönderbruten unionen var, så lefde namnet ännu, och på det namnet kunde anspråk byggas. Dessa anspråk måste dödas och den lärdomen göras allom veterlig. att unionen ej engång fick vara ett namn. — Här hade funnits i Sverge en kristen kyrka, bildningens tolk och sedernas vårdarinna; den hade gifvit bort sig åt verldens makter och var dömd ätt dö i sin synd. Ljuset, som Luther tände, skulle ledas äfven hit och i dess spår de nya bildningselementer, som vid denna tid föryngrade Europas mensklighet. Men såvida svenska folket ville följa mensklighetens rörelse framåt, så måste det gå till sig sjelf, lägga bort gamla vvanor och lära sig nya lärdomar, först och främst den lärdomen att lyda skick och ordning. Den som lärde svenska folket detta och anförde dess bättre menniska i striden emot gammal osed, var Gustaf Wasa. Hans historia handlar om ett folk, :som söker sig sjelf. Och likasom en menniska måste kämpa till blods emot den håg, som i dess emmar är, så sker ett folks förnyelse blott genom en strid, som går till dess innersta djup. Der finnas, när ett tidehvarf skall dö och en ny ålder födas, många öfverlefvor af det gamla, som streta emot en ny ordning, mången orons ande svärmar kring och frestar de svaga, dimmor skymma blicken och sanningen tränger igenom blott med smärta. Brytningsperioder i verldshistorien äro tider af storm och ofred. En sådan tid var Gustaf Wasas. —————-——— Men den första frukt, som syntes, var förstörelsen. Ingalunda har Gustaf Wasa dragit fram den nya ordningen fullfärdig. Han ref ned mera än han byggde upp, ty det verket att bygga det nya färdigt gick utöfver en menniskas lifslängd. Dock gjorde han något mera än blott ref ned det gamla, han lade äfven grund för det nya. Och denna lade han så stark, att den blef liggande, i trots af hans begge äldre söners oförstånd, och i trots af fiendtliga krafter, som lekte fritt sedan den starkes hand var kall. På den grund, som fadern lagt, byggde yngste sonen Carl IX och sonsonen Gustaf Adolf huset färdigt och Carl XI gjorde inredningen, dervid likväl ett och annat i sjelfva husets stomme blef omgjordt. Af Dalarnes folk, dess alldeles egna skaplynne och dess under unionstiden förvärfvade vana att med vapen i hand taga sig rätt, ger hr Svedelius, sjelf, om vi ej misstagaloes, en Dalarnes son, följande skildring: Ibland allt oroligt folk i Sverge, voro nu dalkarlarne de allraoroligaste. Ingen landsända hade häft sig så väldeligen som denna, ingen hade att stoltsera af så många sjelfsvåldiga bedrifter — man kan säga detta, utan att förneka de minnen af fosterländska förtjenster, som dessa bedrifter innesluta. Det är nu en vanskelig sak, att säga hvadan detta ifrån början kom, att just dalkarlarne skulle vara de bångstyrigaste. Det måste haft sin grund i det djup, der historien sällan förmår tända sitt ljus, i denna ett helt folks gemensamma själsriktning, som kallas nationalkarakter, och hvilken är så svår att uppfatta, men dock bestämmer det olika sätt, hvarpå särskilta folkslag fatta verldens händelser. Och såsom hvarje folk har sin karakter, så bryter sig folklynnet i olika färger hos särskilda grenar af samma folkslag. Likasom svensken icke är dansk, så är dalkarlen väl svensk, men icke uplänning. Det är ogörligt, eller åtminstone mycket svårt, att klart och fullständigt genomskåda folkens hela karakter och skilja det, som är allmänt menskligt, ifrån det som är eget för ett särskilt folkslag. Vissa sidor springa lätt i dagen, men det hela halkar undan äfven den skarpaste blick, ty likasom folkets karakter bryter sig i provinskarakterer, så bryta sig dessa på flerfaldigt sätt i skilda delar af samma landskap, i särskilda socknär, ja i olika nejder inom samma socken, för att icke tala om mångfalden af enskilda personer, ty der finnes väl ingen menniska, som icke i något är olik alla andra. Men man ser dock, att det som ett folk eller ett landskaps invånare hafva gjort, det hafva de, som bodde i ett annat landskap icke gjort, ehuru de synas hafva haft anledning att göra detsamma. Sådant måste hafva sin grund i det man kallar nationalitet och häntyder på ett gammalt blodsband, som utgör ett folks innersta förening, likasom familjens. De svenska landskapernas befolkning är visserligen icke på måfå sammankommen. Det folk, som först byggde i Dalarnes skogar, var förmodligen en annan gren al stammen, än t. ex. den som fästade sig på Mälarslätten. Något verkade dock omständigheterna. Det är anmärkningsvärdt, att den tiden, likasom nu, fanns i Dalarne ej mycken adel. Dalfolket var ett bondefolk, mera på egen hand än i de flesta öfriga landskaper. Öm detta gjorde folket mindre lidande af det förtryck, som dock ofta förekom, våldgästning och dylikt, och således det synes såsom skulle der varit mindre anlednin till oro, så var ock det folket för samma orsak mindre vant att böja sig för oket, ty detta måste bonden dock esomoftast göra, ehuru han också. kastade af sitt ok, när det blef svårt. Så mycket hade dalkarlarne i alla fall fått känna af tidens onda lynne och dagens tyngd — de hade sina fogdar och drogo sina skatter — att det retade ett ömtåligt frihetsbegär och en sträng ättskänsla, medan å andra sidan jordens karghet och klimatets hårdhet fostrade ett kraftigt ägte under armodets mödor, och en stor natur, i skogarnes djup emellan vilda berg och stora vatten, gaf flygt åt inbillningskraften och väckte andra tankar än hvardagslifvets. Om man nu tänker sig detta folket hemma i sina skogssnår och berg, der de gingo iödemaren och närde ensliga tankar och rufvade på a minnen eller slogos med vilddjuren eller ;röto sin stenbundna jord och kände huru arbeet härdade deras armars kraft, eller när de suto sina stugor eller samlades till söndagarne i tusental vid de stora kyrkorna och höllosamspråk 0 hans kn dan ara Brad far och farfar hav: 4