IHICH StduUSt VERIATIUE latt. I CICIUNCHUAal vaAl KOnungen omgifven af några få förtrogna eller ensam. Okallad kom ingen. Jag tillåter mig att tillägga några anekdoter i detta hänseende. Julaftonen 1681 skrifver Clas Fleming till Lindsköld, som då vistades hos konungen på Kungsör under dennes sjukdom efter benbrottet: Jag hade gerna uppvaktat min nådigste herre, men sysslorna äro så många och jag vet att den gode herren nu vid sin bättring lärer åstunda att finna mycket gjordt: så vill jag ock (i sjelfva helgen) ingen tid försumma att contribuera med min ringa tjenst dertill hvad jag kan, och när detta är fullbordadt, som vi nu haft före, så vill vi tänka på något nytt, enfin, gå som det vill, så sviker jag aldrig konung Carl. Adieu. Den 4 Jan. 1682, således ungefärligen vid samma tid, skrifver konungen till statskontoret: Flere hafva visat lust att komma hit, men vår sjukdom tål icke sådant öfverlopp. I bören derföre utsprida, att staten skall uppgöras i Stockholm, i Februari. Midt under sjukdomen låg konungen således sysselsatt med statens uppgörande, men befallde tillika i en embetsskrifvelse sitt statskontor att vilseleda dem, som, ville besvära honom med sina framställningar, genom en oriktig uppgift om tiden för arbetets företagande. Någonting särdeles anmärkningsvärdt och som nästan påminner om ett hos den mångpröfvade. men ännu blott 25-årige konungen, framstickande drag af barnslighet, är hans sätt att leka kurra gömma med främmande ministrar. Den franska ambassadören Feuquieres hade redan haft en erfarenhet deraf i de besynnerliga åtgärder konungen vidtagit för att hindra honom från att bevista bilägret på Skottorp. Samma gesandt lät likväl icke afskräcka sig från ett försök att, kort derefter utan kallelse, besöka konungen på Kungsör. Försöket slog så ut, att i samma ögonblick en adelsman af Feuquieres följe inträffade vid Kungsör för att tillkännagifva ministerns straxt derefter inträffande ankomst. lemnade konungen slottet, red till skogen och lät icke se sig på hela dagen, under det hans hotmarskalk på bästa sätt undfägnade den främmande gesandten. Först när denne lemnat Kungsör, återkom konungen, och sände Feuquieres det besked, att om han ville återvända till Westerås. skulle konungen der besöka honom, hvilket han ock på det mest nedlåtande och vänskapliga sätt gjorde. Derefter synes det franska sändebudet hafva afstått från alla vidare försök att oroa Carl XI i hans enslighet. Efter att sedan ha uppdragit en jemfö. relse mellan Carl såsom administratör och hans båda lysande samtida Ludvig XIV i Frankrike och Wilhelm II i England, yt trar professor O. till slut: Carl XI var — för att sluta med en anmärkning, som rör hans personliga väsen — till själsegenskaper ganska olik sina båda berömda samtida i Frankrike och England. Han hade icke de utmärkta naturgåfvor eller den genom uppfostran vunna själsodling, som dessa regenter båda, ehuru i olika riktningar, besuto. Men den svenska konungen visade, hvad som så ofta under de menskliga sakernas brokiga vexling bekräftar sig, i en särdeles klar bild hura mycket viljans kraft förmår, äfven der den har att bjuda öfver jemförelsevis inskränktare tillgångar i afseende på naturliga anlag eller dessas utveckling. Han var ett viljans snille, som utvecklade sig till sin fulla styrka i den grufliga kamp, hvilken han, vid endast tjugo års ålder, afförsynen kallades att emot yttre och inre fiender i ensamhet bestå. Utan att ega en utmärktare tankens rörlighet eller omfattning, eller innehafva en höI gre bildnings fördelar, beherrskade han, genom ihärdighet i beslut och handling, sin samtid. Och från samma källa har äfven den förnämsta inverkan härflutit, som han utöfvat på statsförvaltningen, Han har inverkat på denna, icke genom användningen af någon större organiserande förmåga, eller genom utfinnandet af djuptänkta nya inrättningar, utan hufvudsakligen genom den styrka, med hvilken han Uyckte prägeln af en snabb och oeftergiflig verkställighet på förvaltningens gång, och för hvilken äfven dess former måste böja sig öfverallt, der sådant syntes honom, för uppnåendet af hans ändamål, vara af behofvet påkalladt. Prof. Svedelii teckning af Gustaf Wasa får sitt största intresse genom den motsättning, hvari Gustafs karakter här förekommer till dalallmogens. Det är en kamp mellan två starka och trotsiga viljor, der den beslutsammaste och klokaste till slut får öfverhanden. Kommer härtill att stri den gäller ingenting mindre än möjligheten till införande och upprätthållande afett ordnadt samhällsskick, och att förf. framställer den på ett sätt, hvarigenom karakteren hos båda kämparne blir lifslefvande för oss, tro vi oss ha tillräckligt antydt, att läsaren här har att finna något af verkligt fängslande intresse. Det är, som författaren säger, riktiga björnatag de taga med hvarandra, dessa båda. Det är som Runeberg säger i sången om Konow och hans korporal: tSom goda vänner man ser dem, men lika ofta så gräla de. De hålla vänskapliga möten, skrifva de såtaste bref till hvarandra och stå framförallt på den fullkomligaste jemnlikhetsfot; men kort derefter heter deti ett bref från undersåtarne till konungen: De kunde nu se att konungen ville dem platt förderfva fattige, svenske män; men detta ville de näst Guds hjelp afvärja med alle dem söm svenskt blod och god tro hjertan hafva till sitt fädernes rike etc. Fher rätter eder fullkomliga ephter. Skrifvet i Dalom veder ländsens insigle; Sancte Walburgis dag 1525.4 Att konungen i hvassa ord ej gaf dem efter är bekant. Den gamla förbundsförfattningen är ännn i full kraft. Landskap skrifver till landskap; Dalarne förnyar sitt gamla förbund med Stockholms stad, ja sjeltva de särskilta socknarne i Dalarne röra sig som sjelfständiga delar och handla på egen hand med later af oberoende stater. Så sluta sig Mora, Orsa och Leksand tillsammans mot konungen, medan Hedemora, Husby och Schedwi taga hans parti och Rättvik, Tuna och Gagnef intaga en neutral, afbidande ställning; Stockholms stad och Uplands alltmoge uppträda såsom medlare mellan konungen och dalkarlarne o. s. v. Det är med ett ord en isolering och en spänning, som äro i hög grad egnade att öka vår beuhdran för den starka och kloka hand, som förmådde att foga alla dessa delar till ett någorlunda sammanhängande helt. Liksom ur prof. Carlsons, vilja vi äfven ur hr Svedeli skildring gifva våra läsare ågra utdrag. Vi välja dertill hans karaktersteckning af så väl Gustaf som den allmoge, hvilken han hade att tacka för så nn ev