sig mödan att jemföra med manuskripte som bevisligen äro af Pufendorfs hand, väsentliga delar skiljer sig från handstilen dessa. Den berömde statsrättsläraren oc häfdatecknaren är således fritagen från e fläck, som hittills ansetts vidlåda hans rykt som en samvetsgrann historieskrifvare. Delens intressantaste parti är utan fråg de monogralier, hvarmed de båda universi tetsprofessorerna bidragit till densamma; oc det ej blott genom afhandlingarnes värde rika beskaffenhet, utan äfven genom de parallel emellan de båda der skildrade ko nungarne som sålunda slumpen på visst sä! åstadkommit. Det är en i ögonen falland stor likhet. Namnen Gustaf I och Carl X uppkalla genast inför oss bilderna af d mest energiska personligheter vår konunga längd har att uppvisa. Att brottas mec hinder, att bringa ordning i ctt kaos a oreda i förvaltningen, att skapa en förvalt ning, att med stark hand och förslaget klokhet hålla tillbaka krafter som sökte at störande ingripa i den nya ordningen, at slutligen sjelfva vara hörnstenen i den ny: byggnadet: och personligen ingripa i all ärenden, de minsta som de största, var fö båda lika utmärkande. Begge stodo d ensamma, utan hjelp af mera framståendt rådgifvare; begge voro despoter, men a detta egna slag som ingen annan historic än Sverges har att uppvisa, de facto enväl diga konungar, som utöfvade sin makt mec bibehållande till en del af folkfrihetens for mer. Det är hufvudsakligen som ordnare af ri kets förvaltningsverk som professor Carlsor framställer Carl XI. Det är också i denne egenskap som hans karakter framstår i sir fullaste relief, och dragen äro i professo1 Carlsons teckning klart och : skarpt marke rade. Vi göra oss ett nöje att här meddelsz några delar af den ypperliga skildringen: Vill man, yttrar förf., lära känna förvaltningens anda under Carl XI:s regering, så finner man i den samma helt och hållet ett uttryck af konungens personliga karakter. Det kan då vara så mycket större skäl att tillägga några ord om den inver kan, hvilken denna utöfvade på förvaltningen Det mest framstående draget i konungens hand lingssätt är den befallande fordran på en snabt verkställighet. Detta, liksom i allmänhet de ut märkande karaktersdragen hos Carl XI såsom regent, framgick tvifvelsutan ur beskaftenheter af hans första regeringserfarenhet, i förening med hans eldiga temperament. Han hade funnit en stor efterlåtenhet i verkställandet af gifna be. fallningar, och han beräknade icke att jemte detta hinder äfven andra kunde förefinnas i ärendenas egen natur. Vår nådiga befallning är. att I genast detta, företagen! Kommen strazi till konungen! Arendet skall prompt behandlas! Samma dag böckerna inkomma skola de företagas till granskning! Arbetet skall vars slut om 14 dagar, innan detta årets slut, till midsommar, o. s. v. heter det oupphörligt i konun. gens bref. Häraf kom efterhand den starka far ten i ärendenas gång; men häraf ock månger gång det summariska i deras behandling. Dernäst märker man den oblidkeliga sträng: heten, som aldrig slumrar, aldrig öfverser, egent ligen — detta måste ock tilläggas — aldrig för låter. En här af räfster, efterräkningar, utom: ordentliga kommissioner, undersökningar, aktioner följde konungen, hvar: han framgick, tätt : spåren. Att han dervid icke sparade sig sjelf. hvarken då det blef fråga om förödmjukelser att erkänna ett fel, eller om försakelsen och mö dan, är redan antydt. Ej heller stod någon an nan så högt, att han icke nåddes af straffet. likasom knappt någon så lågt, att ej konungens arm träffade honom. Sparsamheten är ett alltför kändt hufvuddrag i Carl XI:s karakter, för att jag här skulle höfva derpå anföra några prof. Det var när. mast en frukt af de lidanden och faror, för hvilka konungen hade sett sig och riket utsatta i följd af den föregående regeringens misshushållning, och intrycket deraf utp ånadesenldrig ur hans minne. oc. : Slutligen är den alltid återkommande ömheten för den svages, den fattiges rätt en af driffjedrarne till Carl XI:s oaflåtliga verksamhet. Han var öm om församlingens rätt i kyrkliga mål, äfvensom — hvad man mindre skulle tro — om ommunens rätt i förvaltningsärenden. Att de många nödlidande parter må blifva hjelpta, att våra fattiga undersåtare må blifva förhjelpte till sin rättt, äro ofta återkommande uttryck i könnngens skrifvelser till domstolarna. — — — En regering af denna beskaffenhet, så full at oblidkeligt nit för det allmännas väl och deremot så alldeles gaknande mildhet, kunde svår ligen annat än på många håll uppväcka miss nöje. Också finner man i tidens handlingar talrika bevis på huru detta missnöje på alla sidor omgaf Carl XI. XOroligt talt hördes bland folket. Eldbollar kastades mot slottet. De oroliga bönderna i Nerike4, tadelsmännen i Inger manland; som ställt försåt mot ståthållaren påkallade ans omsorger. I skepnaden al bestämdt motstånd mot konungens befallninga! framträdde detta missnöje egentligen hos dem. hvilkas förmögenhet föll offer för hans räfster. De dömdes att mista alla lösören och skulle så som fredsbrytare anses. Mot denna fortgående ström af missnöje och oro synes Carl XI hafva fullföljt sin bana, utar att vidrigheten deraf gJort det ringaste intryck på hans sinne, — lika litet som motgångarn: eller förlusterna förmådde böja Carl X:s mod Men glädjen, som I Carl XI:s ungdom vari långt ifrån att vara för honom främmande, åter vände icke mera till honom efter de förfärlig: intryck kriget lemnat. Nöjen voro icke till fö denne furste — till en framstående motsats mot hans samtida, Ludvig XIV, som kände arbetets behag, men derjemte lefde för nöjet. Om Car XI skulle, utom sitt arbete, känna någon njut ning, var det en sådan, vid hvilken förströelser tillika var en ansträngning, såsom 1 jagten, de snabba resorna o. s. v. Arbetet var hans lifsluf och han öfverlemnade sig deråt med en verklig Passion. . Äfven i ett annat afseende erinras man om korligen om den skarpa kontrast, som Frankri es och Sverges samtidige suveräne konungal förete. Ludvid XIV hade sin lust i att omgil vas af ett talrikt, lysande, lefnadslustigt hof Carl XI sökte ensamheten, och vann detta må så vidt i det är en konung möjligt. Denne regent, hvilken påtagit sig så mycket af der örda, som eljest skulle hafva burits af förvalt Ningsgrenarnes särskilda hufvudmän, kunde ickt annat än vara öfverlupen at folk, som ville s ga tala vid honom. Till den enväldige monar en mäste en talrikare skara än någonsin af sö kinda, bönfallande och uppvaktande samla sig Men Car I skydde hufvudstaden : han vistade Pp RE TIPTCES LESS,