STOCKHOLM den 5 Juli Om kotteri-ministerer. 1 anledning af ryktena om förestående föräpdringar inom. norska ministeren anstäl-. er Morgenbladet några betraktelser, som vafva tillämplighet äfven i andra stater än Norge, och af hvilka vi derföre här nedan meddela det väsentliga. Ryktena må vara grundade eller ej, säoer Morgenbladet, så kunna de dock begagnas som anledning till betraktelser öfver de principer eller den frånvaro af prineiper, hvarefter förändringarne förmenas skola ske. Ty statsrådsplatserna höra till ett lands vigtigaste embeten, och folket kan således ej vara likgiltigt för huru de blifva tyllda, om än detta icke betraktas med den passion som mången annorstädes, der en ministers afgång eller utnämning anses som. en lifsfråga för hela samhället. Tack vare våra förhållanden, behöfves här ingen utomordentlig statsmannaförmåga, och visserligen I skulle man ej heller kunna leta upp någon sådan. Statsmän af första rangen framstå vanligen ej förr än tiden kräfver dem och de utvecklas endast af stora händelser. Det behöfves icke heller, der förhållandena ärol stadda i en jemn och lycklig utveckling. som går bäst när den går af sig sjelf, några stora statsmän. Det behöfves hufvudsakligen hos ett norskt statsråd rättsinnighet och frisinthet samt så mycket kunskaper och omdöme att han ej vill göra sitt värf större och vigtigare än det är. Och att tänka på att sammansätta ministerer efter tidens kraf är förspild möda. Också ha de feberkriser, som göra sådant nödvändigt, icke förekommit här, och våra statsråder hafva i allmänhet fått tjena ut sin tid itemligt lugn, när de icke burit sig alltför galet åt. Om det således icke är skål att göra för mycket väsen af statsråders afgång eller tillträdande, så bör dock å andra sidan erkännas, att saken kan tagas alltför lätt, om det nemligen i för hög grad göres afseende på att skaffa sig angenäma kolleger och om sålunda vänskap eller bekantskap får för stort inflytande på valet. Denna våda är alltid nära för handen i sådana inskränkta och stilla förhållanden som våra äro. Ty ehuru önskvärdt och lyckligt detta tillstånd än är i många afseenden, så kan det dock medföra sömnaktighet och dåsighet, — det kan, i motsats till den uppskrämdhet och onaturligt skarpa politiska vakenhet som svåra tider och omständigheter framkalla, föranleda till alltför stor säkerhet, till ett visst beqvämt laissez-aller och till missaktning mot allmänna öpinionen och den politiska anständigheten. Hvad specielt angår vår minister, så må man icke underskatta dess vigt. Vi böra ihågkomma att vi äro en nation vi ock, vi små ; vi äro dock något mera än en familj, och vi böra icke styras alltför familjärt; vi hafva anspråk på en regering som både är sammansatt och handlar efter politiska grundsatser, hvilka kunna försvaras inför offentlighetens domstol; vi fordra att valet skall Pr naturligt sätt utveckla sig ur vårt offentiga lif i stället för att vara inskränkt till en trång krets af mer eller mindre tillfälligt sammanhang. Det kan leda till farligare olägenheter än man tror, när styrelsen rekryteras ur en sådan trång krets. Det är med en regeringsorganism som med djuroch växtfamiljer, hvilka småningom vanslägtas när deras reproduktion under längre tid inskränkes inom en trång krets och ej utsättes för en friare eroisering. Äfven om stammen är aldrig så förträfflig i sig sjelf, måste den efterhand blifva behäftad med förstelnade ensidigheter samt en mer och mer kringgripande slapphet och .korruption. Det är blott genom en oafbruten vexelverkan och förnyelse af lifvet i det stora, som menskliga inrättningar kunna bibehålla sin friskhet — i förevarande fall: den fria, öppna blick och den vakna samvetsgrannhet, som en regering bör ega. Vidare måste denna, för att kunna njuta rätt anseende och förtroende hos folket, ha sina rötter vidt utgrenade bland detta i dess helhet och ej i en afskild jordmån, hvilken mer och mer blir ansedd för någonting alldeles särskildt. Det är, enligt vår författning, blott konungahuset som har denna undantagsställning; regeringen skall deremot just vara en föreningslänk med nationens olika sferer. I förbigående nämna vi såsom en bland de dåliga följderna af en statsrådsförnyelse — eller rättare sagdt icke förnyelse — inom en trång krets och i sammanhang med enskilda intressen, att detta rekryteringssätt lätt fortplantar sig, så att t. ex. embetstillsättningarne förlora den karakter af allsidig opartiskhet, som vi lyckligtvis i lång tid varit vana vid och som gjort att vi ega en, med alla sina brister och undantag, dock på det hela redbar embetsmannaklass. Vi behöfva icke närmare påpeka huru vigtig en sådan opartiskhet är, ej blott i afseende på embetsutöfningen för det närvarande, utan äfven för den förberedelse dertill, hvars frukter blifva synliga först i en temligen aflägsen framtid. Sedan Morgenbladet påpekat såsom en annan oläglig följd af denna familjära,