ligen kunde komma; men vid mycket, my ket litet af dylika samtal har jag, hans e skilda gäst, rättighet att uppehålla mig. mycket kan jag dock säga, att Garibal ofta i de mest erkänsamma ordalag talar om det bistånd han rönt af engelsmän företrädesvis såsom exempel framdraganc Dunne och Dowling, hvilken förstnämnd landstigande på Sicilien, fullkomligt frän mande för land och språk, genom sina pe sonliga bemödanden samlade och organis rade den tappra bataljon, hvars sedermer gjorda tjenster skickligare pennor än mi skildrat. Rörande den engelska legionen yttrad sig Garibaldi försigtigt af tillgifvenhet fö dess ,oförskräckte öfverste. Det kunde t uppstå någon tvekan om att hans menin var, att om denna verkligen ståtliga kå blifvit afsänd några veckor förut med dug liga officerare och stäld under en klok oc erfaren befälhafvare , skulle den ha gjor tjenster, svåra att öfverträffa. Generalen underlät ej heller att skänka sit erkännande åt andra tappra utländningar — fransmän och amerikanare — hvilka sam lat sig till hans unga sicilianska trupper förstärkning och uppmuntran, samt råa ka labreser , hvilkas nyckfulla mod ej all tid uppvägde den goda viljan. Kan väl nå gon, som var med i Neapel, glömma, hur de i jernbanvagnarna sammanpackades an sigten voro ett säkert kännetecken på, hu ruvida någonting allvarsamt var i görnin gen eller ej, eller huru, när tillkännagit vande gjorts om strid, en smal linie af en gelsmän, fransmän och amerikanare met musköt eller laddstake i hand visade sig öf verallt långs den hotade fronten? Språke gjorde intet till saken. Jag var en morgor 1 två timmars tid med en kalabresisk batal jon, hvars tappre öfverste — en amerika nare — skrek sig alldeles hes och ändocl blott yttrade ett enda ord: avanti!? (framåt!) ?Jag älskar ej kriget, sade vid slutet a ett dylikt samtal Garibaldi, stödjande sig mot sin trädgårdshacka (generalen hade sys selsatt sig med att plantera vattenmelone — en och en half månad för tidigt); ty jag har varit vittne till alltför många af krigets olyckor. Bemödanden ha blifvit gjorda föl en fredlig lösning. De kunna möjligen lyc: kas, och ingen skall mera uppriktigt än jag och mina vänner glädja sig åt ett sådant resultat. Utom oräkneliga bref, leta sig högar a! tidningar på allehanda språk fram till. Garibaldi. Times har hittills ankommit under en f. d. registrators embetssigill. En annan tidning, the Farmers Journal, anlände häromdagen med adressen: Till general Josef Garibaldi, medföljer Victor Emanuels bref, Neapel.? En eller ett par dagar efter min ankomst infann sig gvinnan med det besynnerliga utseendet, hvilken var vår reskamrat på Dante, och begärde audiens hos generalen, som händelsevis då icke var sysselsatt; han biföll genast hennes anhållan och förde henne in i sitt arbetsrum, hvilket är beläget på nedra botten och har ett fönster åt trädgården, der vi arbetade. Garibaldi tycktes ej ha känt igen sitt främmande. Icke desto mindre varade konferensen så länge, att vi, något oroliga till följd af qvinnans besynnerliga utseende och fruktande möjligheten af nägot fanatiskt attentat å generalens lif, kommo öfverens, att än den ene, än den andre af sällskapet litet emellan skulle passera förbi fönstret, för att se om allt stod rätt till. De stodo: midt i rummet, såsom det tycktes, inbegripna i ett lifligt samtal. Sluthgen kom qvinnan ut, med synbar triumf visande en egenhändig namnteckning af generalen, samt gick sina färde. Andamået med hennes besök, ifall det var annat än nyfikenhet, blef oss aldrig bekant. En stund derefter begagnade jag tillfället och berättade tör generalen, huru oroliga vi varit, samt frågade, om det ej var oförsigtigt af honom att lemna främlingar så fritt tillträde till sin person. Han smålog och svarade, att han alltid i tid varsnar en ånnalkande fara. Om — hvilket lyckligtvis är föga sannolikt — något fiendtligt tilltag mot bjeltens säkerhet skulle a honom att fly, är det tillfredsställande JE veta, att höjderna ofvan om hans bostad erbjuda många gömställen, som äro obekanta eller otillgängliga för alla utom bergsboarne. Med några få hundra skarpskyttar, sade Stagnetti en dag, då vi roade oss med att skjuta, Sskulle jag kunna försvara dessa höjder mot hela den österrikiska armån. Djup var den saknad, hvarmed jag slutligen bjöd farväl åt klippön. Jag bar vid min urkedja e berlock med generälens porträtt i fotografi; och önskande att äfven få en lock af hans hår, framställde jag min anhållan derom. Han smålog. Nej, nej, kapten, svarade han. Om jag skulle klippa af en lock af mitt hår åt var och en af mina ge skulle jag snårt bli lika kal som de klippor, på hvilka jag bor. Dessutom blir vid mina år håret af större värde för egaren.4 Efter detta svar slog den allarmerade generalen hastigt till reträtt. . . Men i hans skola hade jag lärt mig att vara ihärdio vid anfall. Ur stånd att följa