En engelsk garibaldian på Caprera. (Ur Chambers Journal.) Att vara flibustier — jag talar om de bättre slaget, hvars mål är ära och frihet — är ganska nöjsamt och retande, så länge det påstår, men likt andra stora nöjen är de underkastadt mycket ledsamma tider af reaktion. Flibustieren, som fullbordat sitt vilda vwärf, det må nu vara med hvad förlust som helst af beqvämlighet, tid och blod, är ett missaktadt och glömdt ting. En sönderslagen butelj, en slö rakknif, en tom säck, ett afbrunnet fyrverkeri äro sinnebilder af varaktighet, glans och makt i jemförelse med honom. Detta är ej så att förstå, som om den afskedade flibustieren icke vore tapper, hederlig, en god kamrat, som är nöjd, ja, glad att ha tjenat friheten för två pence om agen, hvilka blifvit oregelbundet utbetalda, eller att ha helt och hållet afstått från detta sistnämnda anspråk; utan saken är helt enkelt den, att mannen icke har någon samhällsställning eller, om han har en sådan, är det den af en tjuffångare-amatör, hvars tjenster, helsade med förtjusning i nödens stund, bli besvärliga så snart verket är utfördt. Den regelbundna polisstyrkan vänder honom ryggen med. en tillstymmelse till förakt, och hvad. särskildt allmänheten beträffar, så vill hon ej kännas vid den mindre hedrande bekantskapen med honom: Han är en vild, rå varelse med våldsamma vanor och krigiska böjelser. Tack vackert — men adjö nu! När man ser. huru opopulär drägt den röda skjortan plötsligt blifvit, skulle en veksinnad Hibustier lätteligen kunna bli frestad att fråga sig. sjelf, huruvida det ej i sjelfva verket låge någonting nesligt och ovärdigt i att göra folk fria, och i det hela taget känna sig tacksam att de. befriade — mera ädelmodiga än brottslingarne i Don Quixote tillåta sina bojors sönderbrytare att taga till flykten och slippa ett kok stryk. Det var ungefär i detta lynne som det, under det jag en Februarimorgon vandrade på Genuas folkuppfyllda gator, föll mig in att besöka min älskade gamle generals öbostad; och som denna tanke, sedan den en gång fått insteg, blef oemotståndlig, satte Jag den genast i verket. 2 Hvar fjortonde dag finnes kommunikation mellan Genua och La Madalena (en af de små ö-kommuner, som innefatta Caprera) medelst Dante, ett litet ångfartyg å omkring tvåhundra tons, hvars beqvämligheter, ehuru förnämligast inrättade för exporten af svin, EEE RN 20 MN NGN SERENA ANTAR AR ERRIN